aliiida

Jag har skrivit en mininovell.
Ni får gärna läsa och kommentera vad ni tycker om den :)


Våning 10

Svart manligt kaffe och söta kvinnliga kakor som smular på bordet. Ett varmt leende mitt emot. Ett leende som vet vad som är rätt. Som ligger några ljusår före. Någon som är så otroligt vacker att det sticker i ögonen, så han måste titta på smulorna. Han hör hissen där utanför, den har stannat på den här våningen, ännu är det inte för sent att ta jackan och skorna i hallen och fly. Men han sitter kvar. Han sitter kvar och väntar. Och leendet där framför vet allting. Han väntar på vad leendet ska säga, han väntar på vad som ska hända. Men han låtsas att han fikar så länge.

Hans händer darrar när han ska röra vid Anton. Anton ler mjukt och tar hans händer i sina. Kramar dem. Här, säger han sedan, och lägger sitt pekfinger på sin kind. Filip lutar sig försiktigt fram och hans läppar nuddar kinden.

De mjuka läpparna mot den sträva kinden; känns som mjuk sand och salt hav med stora saltkorn, och det kittlas lite. Anton lägger händerna runt Filips höfter, stadigt så att han inte ska känna sig rädd. Han ger ifrån sig ett hummande ljud och vänder huvudet så att deras läppar möts. Anton sluter sina ögon. Deras munnar trycks mot varandra. De trycks mot varandra. Sen öppnar Anton sin mun, och drar Filip långsamt, närmare sin kropp.

Bilarna utifrån vägen där nere är ett avlägset svischande, brusande vågor. Väggarna är beiga och ser mjuka ut, som kolaglass i solen. På tionde våningen ligger lägenheten och utsikten består av höghus identiska med varandra. Med sina små kala balkonger och stora upplysta fönster. I vissa hänger outskiljbara föremål med spetsiga kanter. De lyser olika starkt och med olika ljus. Julstjärnor. I den här lägenheten hänger också en. En röd. Det är skymning utanför, och ljusen i fönstren börjar synas tydligare. Men inomhus, i vardagsrummet där de står blir det skummare och ljuset sömnigt. Det finns ingen lampa i taket. Bara den röda stjärnan i fönstret.

De kysser varandra länge.

Antons händer sitter som skiftnycklar runt Filips höfter och de sitter där när Filip trycker sig närmare Anton. Luften fylls av tunga andningar, inga flämtningar, inga flås, Bara tyngre andning. Antons läppar är mjuka, och Filips fingertoppar nuddar vid Antons ansikte nu. Anton är så mjuk och vass på samma gång. Filip darrar igen, han vågar inte blunda.

Ögonen vandrar över den beiga mjuka väggen, över några skinnfåtöljer, över den röda stjärnan i fönstret och sedan ut. Han är därute en stund. Bland identiska höghus, bland vardagsrumsfönster, där mamma pappa barn bor. Tankarna börjar också vandra dit han inte vill men upphör när blicken återvänder till Antons örsnibb, och till hans hals och ansikte och njutningsfulla ögonlock. Filip kan inte låta bli att le. Han måste le.

Anton öppnar ögonen. De glittrar. Så ser Filip in i dem. In i Antons ögon. Och de sticks och är mjuka på samma gång.

Så kysser han Anton.

Och han sluter sina ögon, och varje millimeter av hans kropp blir uppmärksam.

Och han sluter sina ögon, och inga fönster finns, bara rött svagt ljus, vassa strån och fuktiga läppar.

Hans ska aldrig glömma våning 10. Inte efter flera år, inte när han kysser en kvinnas hår, inte ens när han förnekar sig själv. När han blundar kommer han att se ett svagt rött ljus innanför ögonlocken. Aldrig ska han glömma hur han för en stund vågade le på riktigt. På våning 10.