aliiida

B e a u t i f u l

När det blir vår så kan man känna det på lukten. De luktar vår, och det är en underbart doft. Såg en bil som startade igår på den solbeysta asfalten och plötsligt kom jag att tänka på när jag & emelie brukade leka när vi var små, på henens gård, där det stod bilar parkerade. Haha, lite omväxlad asociation. Men det brukade vara sånt här väder då, för varmt för att vara inne och lite för kallt för att vara ute och leka, men vi var det ändå :)

Immorn blir det yoga, sen stan med Erika och förhoppnngsvis vårens första glass och lite annan shopping som vi gentligen ej har råd med! Ser fram emot det ;D Sedan plugg med Amanda och Maria. Go humanekologi or what, haha ;P

Nu tänkte jag bika ner till stan och byta en tröja och låna film på bibblan. Filmen jag föreslog att de skulle ta in har de nu tagit in, fick ett sms att om det t.o.m, värsta high-tech bibblan! ;) Amalie Från Montmartre är det iaf :) Det blir den & jag ikväll. Ingen krog här inte. Sparar mig till Linköping nästa vecka!

Peace Out!

Människor skriver så bra. Det gör mig förvirrad och glad och förundrad. För a l l l a ger ju verkligen ut en bok nu, jag undrar exempelvis om Nicole Richie eller Linda Rossing kan skriva? Det vet man inte förrän man läst boken och man borde inte ha några fördomar egentligen. Varför skulle de inte kunna skriva en bok?  För at de är blonda och rika och och jaaa.. jag vet inte, flamsiga? Desto mer har de att berätta eller? (Desto mer bullshit?) Det är svårt det där, och jag vill verkligen välja alla böcker jag läser med omsorg. Hatar deckare och sånt sånt där, kan verkligen inte läsa ut en deckare, har aldrig gjort. De är så förutsägbara på något sätt och ibland känns det så krystat. Och jag, har försökt läst tex "Odjuret" som var en psykologisk deckare och alla sa att den var jättebra. Det blev ändå för mkt Hollywood. Två polismän som var bögar, och hade ett hemligt förhållade, plus huvudhandligen med pedofil-mördaren med fot-fetisch som härjar vilt. Jag vet inte, det blev för mycket. Jo, juste, en deckare har jag läst ut helt, men jag blev lite besviken på slutet, tror de är kända för det också!

Men den där gränsen mellan att bara skriva ner händelser och berätta något kan nog vara ganska hårfin och beroende på människors tycke och smak. Men alla kan nog skriva. Vi lär ju oss att skriva i skolan, så då kan alla plottra ner sin lifestory o.sv. Och det är fascinarande att många skriver så bra.
Har man något att berätta gör det väl saken enklare också.

Jag är nog en nattmänniska.
Äntligen är projektet klart. NU kan man andas ut.

Ni vet den där undervart söta reklamen där det är en liten söt pojke osm har ryggsäcken full med fula ord när han går hem från skolan? & så kommer han hem och hittar fler på skrivbordet när han ska göra läxora och så under sängen när han ska sova. Den där låten där är så fruktansvärt fin. The Story Of The Impossible heter den av Peter von Poehl. Wonderful.

Det skulle vara skönt att leva som man lärde. Det känns som jag pratar och skriver och tänker så mkt skit ibland men; mkt snack lite action. Jag tar så lång tid på mig att tänk bara, är nog det, sen glömmer jag hälften av allt smart jag kommer på om hur jag "ska leva" eller vara. Eller så är vanansmakt större så jag helt enkelt glömmer bort att göra som jag tänkte.

Well well, det är väl bara att flyta med ett tag helt enkelt. Tills jag kan gå. Miljöombyten är nog bra för förändringar, och för att ta tag i saker. Jag behöver ett miljöombyte. 

Well, projektet går bra.
Haaah!
Borde fortsätta skriva på det NU istället för att sitta här och gojja om hur bra det går, för vi har fortf mkt kvar.
Well. det har gått bra och det kommer gå bra. Nu ska jag dyka in boken igen och börja citera och kommentera! Wiiihoo.

Haha, gud vilken sjukt vidrigt dröm jag har haft, haha. Eller jag det är väl taskigt om den det berör och så, men det är något vidrigt och det som är så läskigt var att det kändes så krympande verkligt. Usch. Nu känns det nästan som att det är ett minne. Hoppas jag kan skaka av mig det snart, haha, shit.

Jag har drömt jättemkt på senaste tiden. Nätterna är längre än dagarna ibland för det händer så mycket. Och inte en massa helt weirda typiska drömsaker saker som man inte kan greppa och desstom halv glömmer när man vaknar, nej, utan lite halv-konstiga drömmar som ändå skulle kunna sättas i praktiken i verkliga livet liksom och som gör ett tydligt avtryck i minnet ganska länge. Lite scary, men spännande också.
Undra om man kan tyda saker ur drömmar?
Inatt exempelvis drömde jag jättemycket, balnd anat att Paris Hilton var tjck och kom från Pueto Rico. Jag undrar vad det betyder, det kanske är en sån där framtidsdröm.

Såhär var den korta men weiirda drömmen:
Jag var i köket och lagade mat och bredvid på en patta fanns nån gammal jävla sås som hade samma färg som en squeezad gris (har ni sett saw 3? Så såg det ut iaf), och det luktade vidrigt, pappa som okså var i köket hade sagt att det var någontng konstigt, och sen visade det sig att det tydligen låg magsäck i såsen. Och den skulle visst explodera om jag kokade upp allt. Så därför satte jg plattan på sexan och flydde ut på bakkongen medan jag väntade. Jag tror vi var i Stockholm någonstansi det omrde där jag bodde när jag var liten. Kändes så iallafall. Nedanför fanns dethögt oklippt grä och där gick e person. Och det var ingen mindre än Paris HIlton. Men hon var tjock och kom från Peurto Rico. Plötsligt stack hon ut genom dörren i balkongen bredvid och ville bjuda in mig på spaghetti och köttfärssås, och jag hade åreci tänkt att fråga henne samma sak. Men jag svarade sa att jag höll på att laga det själv redan så, nej tack. Vi hade båda våran egna köttfärssås liksom så det behövdes väl inte.
Och magsäcken, den exploderade aldrig.

Och där var den drömmen slut. Ja, det finns ju ingen poäng eller så i den (men vilken dröm har det?), den var bara weird.







Peace out!

Varje gång jag ser "Uppdrag Granskning" så drar jag slutsatserna att världen är ond och människor är oärliga, falska och grymma. Och alltid är det folk som inte vill ställa upp i programmet eller svarar undvikande. Varför inte bara säga sannningen? Bakom en massa svåra akdemiska ord och långa ihopkrånglade meningar försöker de rentvå sig från all skuld. Fast alla redan vet hur det är. Fast de får en chans att säga något om det Som alla redan vet så försöker de slingra sig. Varför beter sig högt uppsatta människor som femåringar? Varför inte stå för misstagen och kanske ja vem vet, erkänna att de gjorde ett misstag, precis som alla vi människor kan göra. I jättemånga nyhetsreportage är det likadant. Det går lixom ut på att svara undvikande på frågor och försöka få fram något helt annat än ett förståeligt svar. Är det så man jobbar? Är det så man gör när man är en framgångsrik person som syns överallt? öööhh
Well, jag tycker det är väldigt intressant iaf och man blir förundrad. Att se hur de på toppen ålar sig genom jobbiga frågor. Jag jag gillar att se dem för de bekräftar hur usla människor kan vara, och att därför vem som helst vem man än är faktiskt kan vara bättre än dem, bättre än nån general eller politiker. För det sånt som räknas egentligen. Inga titlar eller höga utbildningar.

Nog om det. Nu kommer klagosången. Jag orkar inte.
Skolan dödar oss, och ändå är vi sååå nära målet. Friheten.
Men det är nu man är som tröttast. Har man kämpat i 12 år kan man väl kämpa lite till?
Sorgligt nog verkar det inte riktigt som det. Allt görs i en konstig dimma och det är absolut inte som förr när man förskte gräva ner sig i varje grej. När man hade en speciell plugg-bubbla.
Nu gör man helt andra saker på eftermiddagen, läser igenom lite på kvällen, lägger sig sent på natten: dagen innan provet!
Bara att det funkar. I allt koas funkar det. Fast att jag känner att jag kunde ha lärt mig så mycket mer om jg verkligen velat och engarerat mig. Men.. jag vll inte. Lite synd. Därför vill jag ut nu och göra saker på riktigt, helhjärtat. Saker jag gillar. Ut härifrån!

Jag har panik för jag vill köpaköpaöpa. Jag vill droppa allt och gå ner på stan. Men jag måste sätta strypkoppel på mig själv. Jag vill inte vara en materialist. Men ibland kan jag bli så jävla obssesed med en jävla sak som jag VILL HA. som jag MÅSTE HA. Som jag egentligen INTE ALLS BEHÖVER (och ja, det tog emot att skriva det där sista). Men var sätter man gränsen för va man behöver och för vad man vill ha?
Nu råkar det vara så att jag måste hitta den perfekta blommiga klänningen. Detta grundar sig på en klänning jag såg när vi var i Paris men som jag inte köpte. Jag såg den, jag tänkte att det finns bättre (för vi var bara i första affären) jag orkade inte pröva, vi gick vidare och jag glömde bort den. Men självklart hittade jag inget bättre och plötsligt satt vi på planet och när vi lyfte och lämnade Paris under oss kom jag ihåg den. Jag var galen i några dagar. Kanske bara för att jag visste att jag aldrig kunde få se den igen (jag vill alltid dramatisera allt tror jag) därför ville jag bara ha den mer & mer. Så typiskt!
Nu har den i alla fall börjat den ebba bort i mitt minne. Bra bra bra.
Men nu måste jag hitta en motsvarighet i Sverige. Förhoppningsvist av ett franskt märke i alla fall.

För övrigt så var Paris underbart. Alldeles underbart. Vackra byggnader vackra människor. Riktigt snygga läckra, heta människor ;D & staden har verkligen skapat och roffat åt sig alla sevärdheter. Alla de bästa lixom. Tänk om Västerås skulle få en av de där, då skulle vi verkligen "hamna på kartan" som alla tydligen så gärna vill att Västerås ska göra.
Well, well i dont know if that ever is gonna happen ;P