aliiida

Jag tror att jag vill. Men jag vill inte längre. Jag tror att jag inte vill. Men jag vill. Låt det rinna genom musklerna, lösa upp alla spänningar. Den mjuka vågen. Fyll min hjärna med lite mjuk bomull. Åk ut i lederna, ut överallt. Gör världen rolig, gör allt roligare.

 

Nej, jag vet ju hur det börjar och hur det slutar. Det är bara att jag glömmer ibland. Skyhöga förväntningar framför spegeln och i musiken och med läpparna mot martiniglasen. Skyhöga förväntningar på världen där ute, på oss på det mesta. Skit Skit. Staden är skit. Det är iskallt. Bussarna går aldrig Vi missar alltid den vi ska ta:

 

”Tjejer nu är det 40 minuter kvar tills bussen går, sen går det ingen förrän om en timme och då är klockan över tio och då kostar det hundra spänn att komma in!”

 

Vi missar bussen. Jag vet det. Så fort hon har sagt sådär så nickar jag men vet. Men spelar det någon roll? Vi tar cyklarna. För tunna jackor. Men fortfarande förväntningarna på väg dit. Lagom full ibland, ibland för lite, då är benen tunga, min fulla kompis är inte underhållande och jag tänker på hur fattig jag är och på provet på måndag och att jag måste upp tidigt immorn och att jag inte ska gå hem med någon ikväll. Ibland för full. Då är himlen är frisk. Andas in den. Underbart. Jag kan släppa styret och det är så jävla kul så jag måste asflabba och skrika lite.

 

Köjävel. Kallt som fan. Och spriten i väskan. Vi måste gå till en buske först. Stresshalsa. Det finns inget värre. Värdefull sprit kastats bort. Det blir alltid stressigt alltid. Aldrig blir det helt perfekt. Det är väl inte meningen. Men vadfan. Dricker och dricker och det är alldeles för starkt och för mycket och magen sväller upp av all vätska och magen blir tjock under festlinnet. Kryper längs armarna, fetto. Spelar ingen roll. Alla är väl feta. Skorna är höga och de låter högt när vi går. Skratt och ljudet av skyhöga skor går hand i hand. In i kön.

 

Köjävel. Bara tråkiga människor. Äckliga killar, med uppblåsta armuskler och skinnjackor, vattenkammat hår. Jag vill slåss. Jag försöker komma på en anledning att börja bråka med dem. Inte än. Ögonen blir så snabbt flimriga och ofokuserade. Jag får hålla ihop alla bitar av mig när vi slutligen kommer fram. Ett par ögon som glider bort åt olika håll men med våld fokuserar rakt fram, balansen, balansen. Vinglar lite på klacken. Bara lite. Samlar (mig) allt i ett stenansikte. Jag kommer alltid in. Jag är rätt bra på att låtsas vara nykter när jag är aspackad. Men han glor så jävla länge på mitt leg. Jag hatar vakten. Tror de är så jävla bra. Så jävla stora, så jävla macho. Om de inte är kvinnor förstås då är jag jätteglad. ”Syster, hej syster! Vi ska parta lite.”

 

Kommer in, kö till jackorna. Alla trampar varran på fötterna. Tjejen i garderoben ser trött ut. Men du har ju i alla fall jobb! Tar tid på mig. Mobilen måste ut. Lite pengar. Inte för att jag ska köpa en drink tänker jag, men jag vet att jag ljuger. Pengar är bra att ha. En läppglans i fickan. Inte för att någon ser. Men jag gillar att vara nysminkad. Hela tiden. Hör av mina vänners pladder i bakgrunden information om att en vännina har kajal. Skitbra. Väskan kostar 20 kr extra. Det kostar 10 kr om man vill hämta något ur den eller jackan under kvällen. Så glöm för i helvete inte någonting. För det är pengar vi snackar om.

 

Jaha okej. Nu är vi inne. Vi går vår klumpiga catwalk. Toaletten föst, alltid toaletten först. Slappna av, känna efter hur full jag egentligen är, sminka mig och framför allt kissa. Milslång kö. Tjejerna är slanka varelser med rosa läppar och vassa klor. Deras ögon suckar. Om jag inte är så full så är jag trevlig mot de fulla. Om jag är full är jag trevlig mot alla. Överdriven. Kissa? Jag glömde spegeln, när kön rört sig så pass lång in att vi ser handfaten ser jag också alla tjejer som trängs vid spegeln. Hur ser jag själv ut? Men först kissa.

 

Sen måste man tränga sig fram till handfatet. Tvätta händerna och herregud. Jag ser ut som ett monster. Och ändå skulle man ju bli snyggare när man är full? Jag får väl sminka på lite. Det blir inte värre och det blir inte bättre det blir bara mer. Det gör inget. Så ut igen. Vänta in alla. Kolla läget. Mycket folk? Sådär som vanligt. Någon man känner? Ahh, där en någon från klassen. Henne gillar vi inte. Går fram och hälsar ändå. Vad fan har hon på sig? Vi fortsätter, hälsar på min kompis ex och hans vänner. Vilka läckerbitar. Fortsätter vidare ut på dansgolvet. En låt jag känner igen men inte vet vad den heter. Dunkar på i takt med ljusen. Tjejerna åmar sig och killarna stampar takten. Vi går ut och ställer oss i en ring och låtsas att vi äger världen men våra dansrörelser är inte mer speciella än någon annans. Ser mig omkring. Människor och ljus. Det blir varmt fort. Dansar i några låtar. Meningslöst. För lite folk. Som om folket skulle göra något bättre?

 

”Vi sätter oss!!”

 

Vi sätter oss vid ett bort allihopa och vi kan inte prata för musiken är för hög och vi vill inte prata för det finns inget att prata om. Vi vill parta inte prata. Jag vill ha en drink men de är för dyra. Jag vet att jag kommer köpa något ändå. Därför tog jag ju pengar. En tequila shot för då blir man mest full för pengarna.

 

Går till baren. Gillar baren, att stå där. Att sitta där. Men det är roligare på andra ställen. I Pineda del Mar. Där bartenderna tog bodyshots från Hanns mage. Hanna är inte här bland mina vänner. Hon är en av mina klasskompisar och hon är galen. I Pineda de Mar var det bra musik och vi dansade salsa och jag hånglade med bartendern. Och de stängde sex på morgonen. Här stänger de två. Jag blir förbannad så fort jag tänker på det. Jag vill inte tänka på det. Tar en runda i lokalen. Ljuset flimrar, jag går sakta. Det är skönt det är det. Har en drink i handen, det blev så ändå, en San Fransisco, den är så god. Träffar min gamla klasskompis från när jag var lite, hon som jag var taskig mot. Jag blir så glad att hon kramar mig nu och vi pratar gamla minnen. Daniel är också där. Daniel är alltid där. Han är så lång så hans syns alltid, överallt, ett huvud ovanför alla andra. Han rör sig sakta med böjd rygg, ansiktet är avlångt, håret blont, ögonen stora och intetsägande. Han känns så malplacerad i den här miljön. Discoljus och RNB musik klär inte han pessimism. Han har alltid svart polotröja och är alltid uttråkad. Förutom när han får hångla med min vän. Men hon hånglar med någon annan just nu.

 

Amir är där och plirar mot mig. Vill dansa. Jag hejar men har inte lust.

 

En söt kille på min skola. Där ett gäng, tjejerna som gick på samma dans när jag var yngre. Många jag känner igen, inga jag riktigt känner. Tröttheten far över. Vart är mina kompisar? Nu måste det hända nått. En bra låt! Äntligen hörs en bra låt. Jag far ut på dansgolvet och där står de några. Vi dansar och vi dansar larvigt och hoppar och juckar. En kille dansar med mig och jag ställer mig bakom hans rygg juckar mot honom och skrattar. Han blir sur. En annan kille börjar dansa, jag dansar med honom. Lugnar ner mig lite. Lägger snart armarna runt hans hals. De är detta som är det bästa. Och så den där lilla spänningen innan en kyss. Båda vet att den kommer och båda undrar hur den kommer vara.

 

Prat, lite prata tråkigt prat. Dans igen en hel halvtimme, hans hand på mitt lår. Börjar bli uttråkad. Ser en massa andra söta jag vill pussa på. Men det är svårt att skaka av sig honom. Ännu en jag kommer känna igen men inte känna. Vännerna!

 

”Det var trevligt..!”

”Vad sa du?”               

”DET VAR TREVLIGT ATT TRÄFFAS MEN JAG MÅSTE GÅ TILL MINA VÄNNER NU.”

 

Han nickar, ler. Vadar ut på dansgolvet. Så mycket folk. Jag undrar om min själsfrände finns här inne någonstans. Går till mina vänner som sitter vid bordet. De pratar med några killar. Vi skojar vi dricker av deras öl. Jag föreslår baren. Den underbara baren. Nu är det dags för tequila shoten. Jag känner mig obehagligt nykter. Någon pratar med mig vid baren. Det är intressant. Han är från Bosnien, och han är snygg. Han ursäktar sig efter en stund, jag sitter kvar, mina vänner stöter mig lätt med armbågen, jag tittar dit och en av de blinkar med lösögonfrans-ögon där ena raden har åkt ner. Jag drar henne med mig till toan. De andra vaktar min tequila.

 

Tillbaka. Nu jävlar. Den underbara doften Den som ger så många löften men också många minnen, Fina roliga minnen. Förväntningar igen, De ligger i tequilan. Allt kommer bli bra. Saltet shoten, det bränner som vanligt exakt lagom mkt, och snabbt citronen. Mmm. Känner mig som ny. Går upp i hjärnan direkt- inte ner i magen. Känns tvärtom, som om den bränner allt fett.

 

Vänder mig runt och ser alla vackra människor dansa. Vinglar till lite. Ler utan anledning. Ska vi dansa, frågar jag mina vänner. Vi går ut. Vi dansar till en sång om ingenting. Jag ser en snygging. Han är från min skola. Jag har tyckt han är söt länge. Vågar inte gå fram. Inte för nykter inte för full. Nu är jag för full. Dansar med en annan, han är också söt. Alldeles för söt. Förstår inte hur han vill dansa med mig. Försöker dra in magen ett tag men orkar inte. Har händerna runt hans axlar lutar huvudet mot hans bröst. Skönt, trevlig doft. Här vill jag ligga ett tag. Det snurrar inte längre. Eller mitt huvud snurrar, men inte hans bröst. En vila, från att slitas isär av allting.

 

Hans kysser mig så underbart. Sen måste han gå. Ber om mitt nummer. Han får det; okej.

 

Vinglar igen. Så kommer kåtheten. Den satte ett frö och nu jävlar växer det. Jag är trött och kåt och vad ska jag göra av mig själv? Varför stannade jag inte hemma i sängen med mig själv? Jag är kåt på allt. Orkar inte, vill inte att kvällen ska ta slut.

 

Sätter mig i baren, bartendern är sur. Jag beställer en drink fast jag inte har några pengar.

 

”Ojdå, kostar en sexa 108 jävla spänn, jag trodde det var ett skämt?”

 

Surare. Muttrar, men bjuder mig på drinken. Jag muttrar tack för att vidhålla vid min poäng att spriten är för dyr! Blir/Är egentligen jätteglad. Dricker den fort. För fort. Snubblar ut. Vart är mina vänner nu då? En fortfarande hånglandes, eller näe någonstans mellan hångla och ha sex på dansgolvet, deras händer slingrar överallt och de juckar mot varandra. Jag går in i folks axlar slår emot lite hårdare på vissa. De blir jättearga. Jag går ut,. Det finns en terrass, en terrass där alla röker. Luften är kall och det doftar av cigarretrök. Världen står lite stilla här, dunkandet från musiken hörs därinifrån som om det kom från min kropp. Dunkar i min kropp. Folk glor på mig som om jag är knäpp. Folk i klungor. I par, killar och tjejer. Grupper. Jag slänger mig framåt, det finns ett räcke. En balkong. Juste vi är på  övervåningen. Spyan regnar som ett vattenfall genom den mörka natten, träffar asfalten där nere. Jag tittar på den och skrattar åt den. Folk bakom mig säger att jag är äcklig och de drar sig undan. Jag skiter i dem, såklart. Ser de inte att de inte kan vänta sig annat. En tjej undrar hur jag mår, Bra säger jag och ler mot henne. Vilken snäll brud.

 

Jag går in, mina vänner vill gå hem. Nejnej. Jag vill ha vatten sen är jag redo att dansa. Nej de har bestämt sig och då blir det visst så. Om jag bara kunde hitta några andra att stanna med. Hon från klassen som vi inte gillar, okej. Jag är tillräckligt full. Hejar på vännerna och vinkar och de suckar och min väninna går med den där killen under armen. Ring när du kommer hem säger hon och kramar mig, luktar svett och parfym. Okej säger jag. Pussar henne på munnen, kysser. Han ska inte tro nått. Hon är min. Vi fnittrar. Hon smakar gott som vanligt. Men det säger jag inte.  

 

Ensam. Ensamt rovdjur bland rovdjur. Voule-vouz?

 

Måste ha vatten, vatten är gratis vatten är gratis. Så jävla gott. Sätter mig vid klaskamraten. Hon frågar om jag har kul. Vilken förolämpning. Jag nickar. Hon har också kul. Det var ju bra. Ingen vill dansa med mig längre. Jag är för full, de kollar konstigt på mig. Jag tränger mig fram till jackorna, jag har tappat mitt läppglans, eller lämnade jag det i väskan. Knuffar. En kille slår ut med händerna. ”Vafan?”

 

”Vafan!” härmar jag. Och fortsätter framåt. Han följer efter. Fuck you säger han. Ska du ha spö frågar jag? Han ser ut som han ska explodera, jag börjar asflabba. Bitch mumlar han och går därifrån. Jag hinner ifatt och knuffar honom i ryggen, smiter in på toan. Fan vad spännande det blev. Vågar jag gå ut? Han kan vara vart som helst, jag minns knappt hur han såg ut. Jag smyger ut. Vill se honom så jag kan springa. Känner hur det pirrar i kroppen. Där är han, långt borta bland sina vänner. Han blänger bara surt på mig. Äh.

 

Någon hälsar på mig. Kan inte dra mig till minnes vem hon är. Hör någon prata franska, jag går fram och briljerar med mina franka kunskaper, han är imponerad.

 

Nu stänger dem. Eftefest? Vart är efterfesten? Min klaskamrat ska åka hem. Hon åker taxi med sina kompisar.

 

”Hur kommer du hem?”

”Cykel”.

 

Jävla skit. Tänker på min ensamma cykel som står och fryser eller i värsta fall är stulen. Tänker på uppförsbacken vid motorvägen och det tysta mörkret som tränger sig på, de stelfrusna händerna när jag kommit hem. Hungern som river i min mage, huvudet som dunkar. Kroppen som inte vill sova. Vattnet som smakar surt. Som klibbar i den torra munnen.

 

”Oj. Klarar du dig?”

 

Ja det gör jag, det är inte synd om mig. Jag kommer inte bli våldtagen. Vem skulle det vara, finns ingen ute ändå. Bara enstaka taxibilar som passerar.

 

Ut i myllret av folk. Alla står i klumpar och vissa går till McDonald’s, polisen står där såklart. Daniel ska åt mitt håll. Daniel och jag har varit på många fester tillsammans. Han är bra ändå, pratar mycket. Men han är dryg. Det får gå, vi bor åt samma håll. Han är också dämpat frustrerad, letar desperat efter efterfest. Han känner inte så många som han inbillar sig. Hittar ingen vi kan bli inbjudna på. Det slutar med att letar upp våra cyklar. Min står kvar. Vi cyklar hem och Daniel klagar hela vägen på sitt underhållande vis på allt möjligt och går igenom kvällen i och hur dålig den var. Han påminner lite om en cynisk Homer Simpson av någon anledning. Jag håller med i tystnad. Tröttheten, vetskapen om slutet börjar komma över mig.

 

Och tillslut når vi villaområdet där vi båda. Daniel står jättelänge och pratar utanför mitt hus. Han är intressant egentligen. Han vill aldrig gå hem, och han ahr så mycket att säga, han vill alltid kröka. Han föreslår film och öl hos mig och ser på mig med sina trumpna ögon. Nej säger jag. Är jag hemma tänker jag i alla fall sova.

 

”Vad tråkig du är!”

”Mäeh” Är det enda jag orkar svara.

 

Kvällen är över.

 

 

 

"In life one must choose between boredom and suffering" - Germaine de Stael, fransk författarinna.

Hittade en käck gammal splatter-dikt:

 

Inte vet jag om han vill ge mig sitt hjärta

Han håller det i handen bara och sträcker det fram till mig

"Vad ska jag göra med det?" frågar jag

- Samma sak som du gör hela tiden med alla män

Så jag tar det i handen och masserar det, jag drar i det fram och tillbaka

Plötsligt känner jag något varmt mellan fingrarna och så sprutar det blod rakt i mitt ansikte

Jag slickar upp det och sedan lämnar jag honom

 

 

Jag låg och tänkte på colombianen. Det var för ett år sedan, så här på hösten; luften kall och hans läppar lena och kalla utanpå, men mjuka och varma inuti och tungan som smakade mint. Vi som sprang tillsammans mot tunnelbannan i Gubbängen, kom flåsandes till jobbet och hur vi skrattande bestämde att han skulle vänta en stund nere i trapphuset i det gamla brygghuset. Så gick jag flåsandes upp först. Vi var sådana tidsoptimister så det fanns inte. Han stod nere i entren och vi flinade mot varandra när jag såg tillbaks ner på honom i trappan. Klockan var 16.57. Han skulle komma in 2 min senare. Varje gång precis i tid. Obesvärade sjönk vi ner i stolarna för att samlas med de andra för jobbets så kallade Uppstarts-möte. Så skulle vi sitta där runt bordet med våra medarbetare, där jag var tillsynes upptagen av nuet men egentligen fortfarande i min flåsande hjärna. Och där han satt lika oberörd mitt emot. 

Jag minns ett tillfälle på ett av dessa uppstarts-möten. Vi satt på var sin sida om bordet och vår chef pratade om någon nyhet angående miljön eller kemikalier alternativt påpekade hon rutinerna på jobbet. G började lite förtsrött titta i sin mobiltelefon och jag blev med ens spänd av förtjusningen, kollade han klockan, sina SMS eller kunde det vara mailen? Jag hade nämligen tidigare under dagen skickat honom bilder på mig poserandes halvnaken, något som vanligtvis inte låg i min praxis, men som han på något vis ovetande uppmuntrade mig till. Jag stirrade på honom över rummet och även fast jag satt ganska långt bort så kunde jag se en rodnad plötsligt komma upp över hans ansikte och strax därpå en förstulen blick mot mig. Jag tog emot den med ett vänligt stelt leende. Inuti njöt jag. Skrattade, fnissade, var varm och pirrig av lust. Det var en makförskjutning precis i min smak, där jag kunde se honom försöka hålla sig inom det sociala sammanhanget. Han blev tvungen att kontrollera sina handlingar, sina ord, till och med sina tankar. Men kroppen, om man såg nogsamt, avslöjade sig.

Jag minns inte vad som sades på Uppstarts-mötet, och inte heller den jobbkvällen. Jag minns inte ens vad vi gjorde efter jobbet. Men eftersom vi var med varandra hela tiden så jag säker på att vi måste ha lagat mycket god mat och haft mycket gott sex; ingefärsdoften från gasspisen i gubbängen och hans grova underarmar, gyllenbruna som tryckte ner mina, den svarta kalufsen som jag alltid masserade under mina fingrar. Hur vi måste ha skrattat åt det som hänt på dagen, kanske medan han stod vid gasspisen och jag kramade honom bakifrån. 

Jag var alltid i Gubbängen med honom, vi sprang alltid till tunnelbanan varthän vi än skulle, missade den ofta. Ibland misasde vi den redan hemma hos honom, bestämde oss för att ta nästa och missade den också. Då kunde vi känna oss lite uppgivna samtidigt som det var det sista vi tänkte på. Och vi stod på perrongen och värmde varandra tills det kom ett nytt tåg.

Jag skulle nog passa som religios. Jag känner mig så fylld av synd.

 

Jag vet att idag så ska man bara gå framåt, men jag behöver em själslig rening för att kunna hamna i samma state of mind som jag var förut.

 

Plötsligt en vindby. Härligt friskt, upplyftande utan att jag ens visste att det var ny vind. Nånting i stämningen, fler röster hemma, en gemensam förtsåelse, att bara vara Gadea. Jag visste inte att jag var upplyft medan de var här, men nu när de lämnat ön och far vidare i världen så kände jag hur jag plötsligt sänks ner igen och allt verkar en stund väldigt ensamt och tomt.

 

Att skriva är en inte en ventil längre. Jag har ingen ventil längre, det är därför jag inte kan andas. Eller är det jobbet,? Mitt lågstatusjobb som jag älskar, att ta hand om äldre. Mja, bara när jag jämför med att itne kunna andas. Men att gå nära mig själv, bentilera mig själv, det är svårt just nu. Alkohol hjälper itne heller, knappt att jogga, inte att se film, inte att dansa, inte sex. Kanske är det rutiner och lugn som måste bli min nya tråkiga ventil, rutioner som gäller så jag kan lägga mig ner som en kräldjur och lugnt betrakta världen igen. Jag tycker om att betrkta världen, men på sitone har det itne gått, eftersom jag knappt kan ands, eftersom jag är introvert inte i kontakt med mina känslor...

Det jag menar är att jag måhända behöver börja plugga, det är den rutinen jag behöver, att stdera lära mig något, känna mig viktig och slippa förklara mig inför alla jämt, Ha en plats i livet för tillfälllet. 

 

Ja, kunde va skönt.

 

Jag har inte bett om att vara utseendefixerad.

Egentligen vill jag bara göra yoga, hela tiden.

 

 

 

 

 

 

hela tiden

 

hela tiden

 

hels tiden

 

 

hlea tidn

 

Jag är full och budar på saker på Tradera,

Nu har jag glömt vad jag ville framföra. Säkert något viktigt om livet. Om hur oytligt det är om man bara tittar upp lite. Ikväll såg jag en eld i drottningholm tillsamans med de jag bor med, den var mäktig. Den åt upp kvistarna i den där kolossala högen av gammla torra grenar, men det tog ett långt tag innna den stora högen faatde eld, det gjorde att den verkade otymplig och fet på något sätt; ett långt tag brannn det bara på en sida,. Vi åskådare, människor och enstaka hundar vred på oss av otillfredsställesen av att se att elden itne åt HELA högen, att det liksom lämnade ett parti av torra grenar mörkt, vi ville ju se en stor eldig eld sluka hela högen och bli en underbar stor varm ljuspunkt för oss, men en bit var fortfarade mörk och torr fuktig av gammalt regn från några timmar tidigare. Jag ville så gärna se elden bemästra den där delen av mörka kvistar, bestiga den med sin gula skräckainhagande flamma. Vi är vildar, stenåldersmän. Vi vill så gärna ha action.

Min hyresvärds nya kvinnas dotter (som är 12 år) fick huvudvärk, så vi lämnade elden. Jag vet iten om det någonsin brann.

Vi satt sedan i köket, jag och Isabella och Kristina, och drack lite mer vin och mat, åt ostmackor och salami.

 

Jag budade på något jag inte vet, på Tardera, en foundation, som jag i inbillning tror ska göra mig vacker. Mest för rusningen, som är giltig mest nu. Jag vet att inget kan räddda mig. Jag kommer egentligen förgås i mig själv. I mina hemska villafarelser där jag bara räknas om jag är snygg, viket jag aldrig är.

Jag är den största pessimisten, närd på ingenting, närd på välsfärd och kapitalism. Jag frågar mig som i boken som recenserades i DNs kultursidor idag: Vad ska man göra som tjej? Vad fan ska jag jag göra?

 

Jag vill bli ett barn igen, inbäddad i något mjukt, omhärdertgaen av en man. Knullad och ägd. skulle jag kunna leva så? Gömd, jag vill ah ett hemligt ställe, som bara är mitt. det vill väl alla. Vad är mitt egentligen. Inget. De tankar jag tänker har redan tämnkts, den stress jag känner har redan så många före haft, och så många före mig kommer ha den. Jag ser alltid frestelsen i att inte finnas, i att få vila mitt huvud från huvudvärken. Jag är en medelklasshora, som ösnkar saker jag inte borde. Jag är smärtsamt medveten, och därför vill jag se fyrverkerier och sedan dö.

 

Ibland förösker jag sakna något, men jag gör det inte. Huvudvärken, den är för närvarande, den rynkig pannan och det mörka udner ögonen, den slappa huden i hela ansiktet. När jag dricker, jag rikigt dricker då glömmer jag att jag är ful och blir bara tlll kött, kött och energi. Och då vill jag så gärna knulla, för det är väl det närmaste man kommer någon, någonsin, i någon, och i mig?

 

 

D E P R A V E R A D

jag älskar det ordet.

 

Snart ska jag kunna ta det i min mun, utan att skämmas.

 

 

S N Ä L L A

 

f ö r u t o m  när man

är det så svårt?

 

tankar efter ett äckligt programmet som går på dansk TEVE,

Jag dör. Inuti. Igen.

Vilken show. Vilken dramatisk show!

Da Capo Da Capo 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Da Capo Da Capo Da Capo

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Göra det som skaver vackert. Som en mussla. En mussla tar sig an den smärtfulla stenen, tar hand om den och tilllsut blir det en pärla.

 

Katten sitter på skrivbordet, inte på fönsterbrädet, men blickar ut genom fönstret. Öronen vidgas bakåt, mina fingrar som knappar över tangetbordet,

Jag höll mina tankar som små duvor. Levande, med kött och hjärta. Varma och omhuldade av mig. Matade med feta frön.

Nu är de magra, döende och framförallt fula. När jag ser på dem blir jag ledsen, jag vill helst inte se på dem alls, jag vill sjasa iväg dem. Men de är hungriga och deras ögon blir mer och mer ihåliga. Ibland på kvällen känner jag hur de börjar picka på mig, trots våndan somnar jag tilsllut av utmattning.

Jag vaknar på morgonen med röda märken, ännu svagare än när jag gick till sängs.

 

Mitt emot varandra. Sitter vi. På barstolar. Leende. Föväntansfulla. Vi har redan möts, redan talat, lyssnat, vet. Hans blick gräver in i min nu. Av ny förväntan. Vi ser på varandra, synar den andre optimistiskt, från respektive barstol. Mina händer vilar på mina knän, hans händer vilar på sina knän. Vi är våra egna öar. Nu i samma hav. Energin är eggande. Båda vet. Att talet är bra, att mötet är bra, att tomrummet kan fyllas. Det finn spotential. Vi sitter upprätt.

Du får inte kyssa mig, säger jag och ler lite större, släpper honom inte med min blick som jag känner fått ett skimmer. Han besvarar mitt leende, mitt skimmer med något dovare i hans blick, något hårdare, lutar sig fram mot mig, sävligt men bestämt, en hand ovanpå min hand som för att försäkra att det kommer bli precis tvärtmot mot vad jag säger, den andra bakom min nacke, han kommer nära, nära och trycker sina läppar mot mina. Hans tunga äter mig våldsamt. 

Jag vet inte varför det är så underbart.

Drömde att jag dog. Att jag var tvungen att dö. Jagad av en stor manm som blev muterad till ett monster. Liknand een hulken fast i svart blänkande rustning. Han jagade oss, för vi var två människor, två kvnnor, förvånade, för nyss ahde vi varit på en skola, den hade utlysts på något sätt, den hade samlat männsikor på skolgården för att deklarera någon som var positivt, den svala vinden strök i våra ansikten , och det var som slutet av en film. Tills vi plötligt var i skoland källare, fast och fångade. Jagade och vi flydde, i en allt mer surrelistisk värld. Tillsut var vi högt uppe på en bergsavsats. Bakom oss fanns bara himmel och långt långt där unde lika blått vatten. Han var i närheten, vi kuden känna det på oss-. Så hörde vi honom, såg honom. Det ilade genom kroppen när jag tänkte på hur makalös smärtfylld min skulel bli, hur oundvikligt det var nu att komma ifrån honom. Vi behövde bara byta en blick hon och så visste vi, för vi var så nära avstsen nu, vi hade liksom backat ditåt. Och så när han uppenbarde sig framför oss på klipphällarna så tog vi bare steget, ut, ut i det bllå, rakt ner. Jag kände hur det sög till ordentligt i magen, ag kände verkligen hur jag handllöst föll genom himlen, genom luften, i allt det blå, och hur jag där visste att jag skulel dö, Att jag valt att dö. Att det var det enda val jag ahd. Jag föll långsamt och hann falla ett tag i det blå innan jag faktiskt vaknade. Jag hann tänka att, nu nu dör jag. Jag visste att det blå vattnet vänatde där nere, som av den här farten skulle bli som stenhårt asfal ot min kropp och döda mig. men det var en frihetskänsla också, och vetsken att jag visste hur min död skulel se ut, istället för att i rädsla bli sliten i stycken av ett monster.

Min vän har rest iväg. Han är långt borta nu, och rör sig längre och längre bort för varje sekund. Lång tid ska det ta innan jag får känna hans mjuka hår under mina fingrar, lång tid innan hans fingrar letar sig till min mun. Lång tid ska gå och vårt hår ska växa och växa och vi ska bli bruna och växa ska våra vackra leenden och sen kommer vi hålla om varandras nackar, precis för hårt.

Rätt så bra dag. Galet flyt på jobbet. Vi fick fortbildning om miljömärkningar, Bra Miljöval då framförallt.

 

Fick liten ansiktsmassage på The Body Shop som jag tar till ibland, säger att jag gärna vill prova deras ansiktecreme med färg, då masserar dem in den i en ansikte medan man sitter på en stol i affären, det är så skönt, mitt på stormiga drottninggatan sitter jag och blundar under någons mjuka händer, och denna vänlighet alldels gratis, sen säger jag tack, det känns jättebra, jag ska fundera på saken. Så pinnar jag iväg igen.

 

Och dammsugning, och promenad i snön och billig fisk, och dusch med honungstvålen och med nya schampot (som var på rea!).

 

Japp, allt bra förutom att nu är det för sent.

 

Godnatt!

Hoy dia se murio nada en mi. Nada paso y mis memmorias descanzaron. Yo con la cabeza ocupupada. En pasivo pero despertada. Dandole comida estupida. Musica en repeticion. Pero tambien, respirando lo creativo, picando en mis textos, buscando las palabras que va, que van en un flow, que da lo maximo de lo que quiero decir, y eligo lo que suena mas hermoso, y mas vacan, para los ojos.

 

Jag skriver om mitt skrivande, det jag gjort idag.

En söndag i tristess med ändå kreation.

Att vara uttråkad kan skapa kreativitet.

Inte alltid, men när det blir så är de en vacker kombination.