aliiida

Oj, jag börjar tappa bort mig själv. Eller så tappar jag en ände och försöker hitta en annan. Jag lever i alla fall i förvirring, rädsla och kvasi-hoppfullhet. För jag har börjar plugga. Lite mer vetenskapligt än Folkis men fortfrande handlar det om kreativitet och skrivande och producra fram själv. Det känns coolt. Det är en kurs på 60 hp och den heter: Att skriva för film.
Det är läskigt att ta sig ut från sitt kyffe bara, lämna ensamheten och hemmet där jag mår dåligt ibland och där jag är passiv som djävlar, men som ändå med tiden blivit till min trygga plats. Ut därifrån, ansvar, massa papper, nya männsikor, socialisering, prata om sig själv, visa intresse. Jag försöker vara så som jag vill, kliar mig i ögonen och blir trött av ingentiing.
Jag hoppas min orkeslöshet, förvirring, känsla av meningslöshet mm alla är biverkningar från min starka acnemedicin. Och jag hoppas de går över. Annars vet jag inte vad jag gör. Jag får se vad som händer i oktober. Då ska jag sluta äta dem.

Vidare angående kursen:
Det var verkligen inte planerat eller förutsägbatr att jag skulle börja. Jag skickade in en massa senanmälningar en natt för några veckor sedan och så plötsligt när jag var i västerås fick jag mejl inboxen som meddelade att jag kommit in på kursen: Att skriva för film, även fast jag inte skrivit ngt personligt brev eller någonting. Så jag lämande fastlandet tidigare än planerat och infann mig på högskolan, hann kanppt bli förväntasfull utan var mer trött och hade även insett att den är under ett helt år, vilket betyder: Gotland i ett år till. Bo hemma, i ett år till?

Vi får se. Fick lite ångest igår efter upropet och när jag kom hem skickade jag in jobbansökningar till ett dagis i Oslo och som fönsterputsare i Stockholm.
Jag har inte sökt något på flera månader.

Jag är i Västerås. helt spontant välde jag att åka hit och närvara på mina vänners kräftskiva. Vi bestämde det för längesen och jag trodde jag skulel få banga av olika anledningar, mens en så sket jag helt enkelt i att vänta på ett samtal och att jag egentligen inte har pengar, jag har ju ändå jobbat lite och fått skatteåtebäring vadfan. Man måste vara spontan ibland. Och det var mkt trevligt igår, vi år kräftor och drack och spelade fia med hut, dock dansade vi itne nakna, det försvann in i glömskan. Synd, melie sa att det är väldigt befriande att dansa naken.
Vi vaknade åt fruskot och sedan pizza och nu sitter jag hemma hos Simon och erika och känner mig som en pizza hela jag. Erika är i duschen och jag tänkte väl hoppa in där efter henne och flotta av mig lite. Ikväll ska vi gå ut :) Det känns kul att hälsa på i Västerås. Min gamla hemstad som jag hatat men som jag älskar att hälsa på. Morrissey ljduer ur högtalarna.

Har ingen plan vilket är skönt. Jag drar från soffa till soffa våldgärstar hos folk tills jag inte har nånstan mer att sova eller pengarc att äta för och då åker jag hem. Ska försöka vara kvar till 26 iaf och gå på introduktionsträffen till kursen Filosofins Historia på Södertörns högskola som jag ska läsa på distans :)


(Kanske ska jag ligga snart också med en spänande och mystisk person, men jag får inte bli kär i honom, sa han. WEll well i wont, han är ganka mkt äldre än mig, men min sexuella dröm förkroppsligad. Vet dock att många inte skulle hålla med mig, haha!)

Mensvärk from hell.

Jag ser en bild  på ett vackert kök  och en glad bekant i min ålder som står i köket och köket ligger i Oslo. Vackert, fräscht nad loks like happiness. Hon är långt hemifrån. Jag vill dit. Skapa mig ett liv. Jag vet inte hur. Hur jag skulle kunna bestämma mig att åka just dit. När det är så många olika saker jag vill göra.
Tänk om jag väljer något och så missar ngt annat som skulle vart bättre. Tänk om jag väljer fel. Jag vet innerst inne att det är bullshit att tänka så men jag tänker så ändå.
Men jag gillar ön också och jag skulle sakna naturen och Sara och min syster och kanske en och annan person till om jag plötlsigt skulle bryt uupp härifrån. Det bästa ahde varit att köpa en lägenhet här och bo där själv eller med någon (typ Sara) + en katt. Ärligt det hade varit happiness. Och plugga ngt på högskolan så man kommer in på Rindim. Då kan man möta coola männsikor.


Jag fattar inte vad man får ut av att chatta om sex. Eller de som vill att man ska typ onanera tsm. WHAT?
Måste jag avsuta mitt medlemsskap på helgon för att slippa sådant? Antagligen. Men det vill jag inte!
FUCK YOU är allt jag har att säga till dessa ytliga män.


Jag lyssnar på cohen och vaggas in i tryggheten från förr, från folkis och fårösund. Jag älskar hans mörka deppiga röst och körsångerskornas änglaröster i bakgrunden.


Jag och min syster har cyklat  till morfar idag. trots min mensvärk. Låg på sängen hemma hos dem en stund sen. Den stora sängen som alltid funnits där, med virkat överkast och guldknoppar på gavlarna.


Jag känner mig annars lite utflippad just nu. Vet inte om jag gör rätt eller fel, om jag går för lågt eller inte alls. Om jag är tydlig eller otydlig. Vad jag egentligen vill. Samtidigt brye jag mig inte. Och gör därför inget ansträngande. För jag bryr mig inte. Därav gör jag heller inget modigt eller krävande. Jag orkar inte. Jag tror inte ens jag orkar bry mig om mitt omdöme*, jag bara gör om jag vill.


Sen är jag ledsen. ledsen över att min vän inte pratar med mig längre nu när han har flickvän. Eller kommer knulla mig någon mer gång.
Jag skiter i om jag är pessimist. Det är så jävla farligt för en kvinna att vara pessimist. Det får man absolut inte vara, då får man aldrig pojkvän. Det är jag som vill vara mörk och bitter ett tag nu och behöver min motsats, en ljus själ, en positiv kille som ser livet från en annan vinkel. Motsatserna dras till varandra. Men även om logiken stämmer så går det ju inte att gilla en sådan komplicerat kvinna som jag är. Thats nature, precis som att kvinnor ska ha mens.
Jävla skit!

Jävla skit. När slutar man vara tonåring? Och så undrar jag: Är struktur bra? Är spontanitet bra? Dem är två saker jag gillar, så de lär väl vara bra båda två. I alla fall för mig.

Jag är trött på att gråta exakt hela tiden. Över massa kärlekstrams och det är så mycket så jag inte ens minns vad jag grät över ena dagen när jag gråter för något annat den andra dagen.
Och det är inte bara mina egna kvasi-bekymmer jag fäller tårar över. Det är allt. Det är Oprah. Alltså, jag gråter till Oprah. Kommer inte på något ex därifrån just nu men det kan vara väldigt löjliga saker. Jag grät när jag såg Beyonce börja gråta själv när hon sjöng väldigt innerligt på Ellens Degrees show. Jag gråter bara jag TÄNKER på filmen "Livet Är Underbart". Men det kan ingen ta ifrån mig. Shit nu börjat jag nästan gråta, jag ser slutscenerna som på en gång lyfts upp ur minnet. Men grejjen med den är att, när jag ser den kan jag börja gråta fast det är andra människor närheten, nästan i alla fall. Men då vet ju alla också varför. Annars gråter jag aldrig när någon är närvarande. Aldrig. Då kan jag plötsligt inte. Men när jag är ensam är det hur lätt som helst.

Idag känner jag mig ful. Jag ser att mina axlar är bredare än mina höfter och att min hud är blå och lite spräcklig på sina håll. Mina skuldror är odefinierade och även om ryggen är len så är den bara som en platt planka övertäckt av hud. Min överkropp är kort och runt midjan ligger en korv och vilar och den rör sig efter min rörelser och böjs till små valkar. Höfterna är ojämna och jag känner knappt höftbenen där inne. Brösten tycker jag rätt bra om, men de är oproptioneligt små och magen putar mer än de. Kanske för att jag är svankig, men svanken har sina köttbitar om sidorna, de hatade kärlekshandtagen som inte häger men som gör att en potenciell vacker midja är förstörd.
Min kropp är inte vad den var förut. Jag förstörde den en gång och jag antar att jag får skylla mig själv. Jag tackar den ibland för att den klarade sig. beundrar den, känner den och älskar den. Men sen kommer gånger som nu när jag klankar ner på den. Vi har ett hat-kärleks förhållande. Jag och min kropp.

Jag vet så många coola tjejer. Fast nu tänker jag mest på en. Min kompis ex. Jag minns hur hon satt och såg på mig som om hon hade en hemnlighet hon övervägde att dela med mig. Hon såg ut att veta sig vara bäst i världen utan att se överlägsen ut. Det var nått med ringar i näsan och den mörka blicken till det blonda håret. Hon sa knappt något på hela kvällen. På något sätt är jag väl förälskad i henne. På samma sätt som jag ofta blir förälskad i människor jag träffar bara kort. Ibland glömmer jag dem. Men jag har känt den här kvasi förälskelsen många gåner.

Första gången kan jag minnas. Första gången jag kände nån sorts förälskelse och kanske t.o.m. åtrå måste ha varit när jag var 13. Och det var när vi var i Bulgarien med släkten. Morfar och hans fru marcelle bjöd oss i släkten ca 14 pers att åka, vi hade varit i grekland förra året och det kom att bli en kort tradtition.
Vårt hotell hade ingen pool så vi fick gå till grannhotellets pool och bada. Dock var vattnet i poolen iskallt så vi badade inte där utan låg i solstolarna istället. På grannhotellet fanns en poolvaktare som flenrade runt och arbetade på området.
Han hade ett utseende jag tyckte var vackert och intessant. Och han hade ledsna ögon. Jag tänkte mig att han var kanske runt 20 även om jag förstod att han måste varit mkt äldre än vad jag ville tro. Men han var en sådan där lång smal man med kroknäsa och yvigt hår som aldrig blir grått. Ålder blir svårdefinierad.
Han var lite underlig på något sätt. Han städade i den tomma kalla polen med sin håv och ibland pratade han med gästerna, han hade en liten bekymmersrynka mellan ögonbrynen och höll sina bärnstensögon mot vattnet.
Jag kände en sorts attraktionskraft till honom. Så fort jag såg honom kröp det en konstig känsla i mig och jag kunde inte slita blicken. Jag ville vara där han var. Jag tycte han var söt, vilket jag absolut inte vågade erkänna för min ett år yngre kusin som itne skulle ha förstått vad jag såg i honom.
Jag tror folk t.o.m. tyckte att han var lite konstig. Och när jag hörde någon kommentera negativ om honom för att det låg löv i polen rev det i mig av ilska och sorg.
Kanske märkte han att jag betraktade honom. En gång när det inte var så mkt folk vid polen gick jag och min kusin dit. Poolvaktaren var där. Jag stod och såg på när han fångade löv med sin håv.
Då beklagade han sig för mig, sa på brytande engelska att han var fattig att det var svårt för för honom och hans fru och barn.
Fast jag borde ha förstått så blev jag helt chockad. Över att han hade fru och barn. Jag tänkte helt naivt, eller jag tänkte inte ens, ingen tanke hade hunnit formas, men jag ansåg att han på något sätt var min och därmed orörd, oskuld som jag. Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att han hade fru och t.o.m. med barn.
Jag visste inte vad jag skulle svara på hans klagan. Jag såg ner i vattnet på löven som flöt sakta på den blanka ytan.
Jag insåg ju redan då, ung som jag var, att detta aldrig kunde bli mer än en stor känsla, och det var stort nog.
Men jag undrar än idag vad det var. Bara jag tänker på honom nu så går det nån sorts ilning genom mig och jag vet inte om den är skön eller lite obehaglig. Jag undrar hur det hade varit att kyssa honom. Jag undrar vad han gör nu. Om han är lycklig.

Jag återupptäcker Muse.
idag har jag sett på film. Jag har ätit massa mat och legat i soffan och sett på Skönheten och odjuret och sedan Flyga drake med pappa medan jag avnjöt hans deliciösa peruanska rätt Lomo Saltado. Asgod kötträtt med både ris och pommes fritt som tillbehör. och mkt lök i, jag älskar lök, och sådär lagom stark eftersmak.

åh nu spelas Stockholm Syndrome<3

Och jag vill ha honom nu. Jag orkar inte vänta. Men jag kan ju inte ta med en soffa och en katt till en dejt som inte ens existerar?

Mellan alingsås och visby är det 302 kilometer. Två kilometer joggar jag lätt. Då blir jag bara lagom svettig. Lagom varm och svettig så det kanske kan bli sensuellt. Men restrarande 300 då? Allt jag vill ha är en puss. I Alingsås finns en som kan ge mig det. Jag kan flyga 300 km (och då menar jag som en fågel) och sedan jogga 2 km, och sedan få en puss. Det skulle va härligt. En puss av en som pussat mig förut. Så jag vet vad jag får. Så jag vet vad jag inte behöver vara rädd för. Så jag tryggt kan hänge mig och drukna lite lagom i en mysig lång puss. Vi kan kalla det hångel till och med.

Det finns en tjej som är så sjukt vacker.
Hon är en sån man inte kan sluta titta på.
Och då menar jag inte att hon är en sådan man gärna vilar ögonen på.
passivt. nej det är aktivt. 
Blicken vill liksom bara suga in hela hennes skönhet.
Man bara tittar på henne och ändå är det som om ögonen arbetar
och betraktelsen förnyas upp inför ens ögon för varje sekund.
Och varje gång, hela tiden, blir jag så förundrad över hennes skönhet.
Hon är den vackraste jag vet.

Jag hatar par som bakar. Fan vad de ska baka jämt och va så jävla puttinuttiga. Och anledning till detta hat är ju guvetsvis att jag själv inte ingår i ett par som bakar. Mycket enkel psykologi.
None the less: Jag hatar par som bakar. Ni kommer hinna baka så många fler kladdkakor och äckliga tåror (som ni kan kladda på varandras nässtippar istället) än vad jag någonsin kommer göra. Jag är efter i mil av bakverk.. :(
Om jag får en pojkvän måste jag fan baka hela tiden för att komma ikapp. Jag kommer vara helt retard vid 30, inte kunna betala räkningar eller laga vanlig mat. Bara baka, Kanske avancerat till en schwassswallls tårta, om det nu är en lite svårare, eller om det bara är namnet som är svårt att stava till.

Klockan är över fem hej och hå
Borde man sova, jadå
Det ljusnar ute så det känns nästan försent
Hade vart najs med något lent
i sängen
pararapopa
i sängen
ratatatatatata
jag sa i sängen
Typ en artonnåring, jag vet en söt
Hans rygg skulle va len och hans mun skulle inte va blöt
Inget skulle va blött eller kladdigt
allt skulle bara vara lent och varmrt
och lite fuktigt och en uns doft från hans svett
Och jag skulle blunda av hunger och armarna skulle få krama mig mätt
Det skulle vara lent och varmt
Lent lent lent
skulle vara lent som bara
en människohud kan vara

Jag undrar en annan sak. Varför vill alal visa sin jävla kuk i kamera? Vad fan är det för nått. Det finns så mkt att säga om det så jag säger inget alls. SKämms på er bara. Och sluta attackera mig. Det är inte smickrande nånstans.