aliiida

Ensam i karibien. Jag kan inte vara nagon annanstans an pa stranden. Eller har. Mitt hus ar morkt. Jag langtar tills min roommate komemr hem. Jag undrar hur man bor har. Hur bor man som vanlgt? Vad gor man i ett liv. I svrige skulle jag ga pa gymmet. Jag skulel kanske ha ett jobb. Jag skulel dricka te med Josef och prata med honom. Jag skulel laga mat. I paradiset lagar man inte mat, har finns ingen gastub till spisen, har bor alla levande djur, paddorna skriker hogt om natterna och aporna ylar. Stranden ar full av djur och rovdjur, av flockdjur som ror sig fran strand till strand i hela centralamerika. Man pratar inte har for alla bara upprepar samma sak. Vart de ar ifran och vad de ska gora har. Jag vet att man inte kan gora sa mkt. Man kan itne forvilla sig i grander. Det finns inga grander. Detta ar en vag vid vattnet. Med sma restauranger och hus langs den, smutiga bilar som kor forbi och sopor som stinker. varldens minsta klaustrofobiska paradis. Stranden, den ar oppen och andas. Vander man sig bort mot rovdjuren och blickar ut mot havet da kan man kanna det dar stora, den dar kanslan av storhet som vi alla vill finna med jamna mellanrum. Kanske ar det det som haller en kvar, det som gor detta till ett paradis anda. Jag vet bara att jag gar pa samma gatar varje dag och jag vet itne vart jag ska ga langre. Leta nya strander.

Haha. Jag marker pa mig sjalv hur jag forosker vinkla saker i foregegaende inlagg, skriva som till nagon. Skriva en liten liten bit forklarande, hoppa over detaljer jag skulle vilja, bara skynda pa, foroska fa ner ngt, ngt som kan bli forstatt. Sa att josef ska forsta.
Jag har feber igen. Jag kommer krypa in under mitt myggnat igen och sova. Jag vet inte vad jag ska gora har, vad jag ska gora i svrige. Jag vill bara pussa nagon igen. Bli kramad. Kanna nagon nara, fysiskt. For det ar det enda sattet man kan komma nara pa. Fysiskt ar det enda sattet man kommer rikgti nara. For vi kan aldrig krama vara hjartan elelr hjarnor utan att gora fel. Fysiken ar myket mer enkel. Alltsa mer fullandad.
Sen kan man alltid foroska. mAn kan foroska komma nara psykiskt. Titta nara, vanda pa, vrida. Men vi ar anda alltid ensamma med vara vetskaper.

Jag ar genomsvettig eftersom jag dricker en kopp te. Aven fast jag duschade idag. ISkallt i mitt djungelhus. Forsta dushen pa dagr. JAg har jobbat i mitt flottiga har. Dock har jag turen att se ok ut efter manga uteblivna duschar. JAg har inte kunnat. Min mage brakar hela natten och huvudet varker pa dagen. JAg ater daligt. Kanske vander det nu. Hyresvardinnan vackte mig imorse och bad om en del av hyran for att betala tradgrads amstaren. JAg tog mig upp hur sangen svettig och ont med ett hal i magen av hunger som jag var radd att bota. Hon fragade hur det var med mig och sedan gav hon mig mat. Det ar en cool kvinna fran nicaragua. JAg aknde mig battre. Solen skiner igen ocksa. Efter maten och vila, hade jag kraften till den underbara kalla duschen i mitt djungelhus. Men som sagt, nu ar jag svettig igen. Jag tror aven det ar for att jag inte vet ngt. JAg svettas for att jag for forsta gangen inte vet vad jag ska skriva till honom. JAg tanker knappt a det. JAg tanker inte pa ngt jag gjort som ngt fel psykiskt. Kanske darfor det tar ut sig fysiskt. Jag svettas och far inte fram ord. Vill inte forlumela mig for det finns inget for mgi att saga.
Jag ar pa en niva da jag inte ar medveten.
For mig ar det normalt, helt tydligt efter det som skett, att vara upstoppad i alla hal. Inte bostavligen alltsa. Utan metaforiskt. Jag tackar inte nej. Jag tar emot for att jag vill.
Kanske var det darfor jag foll for en sot judisk kille fran NY. Faktum ar att Costa RIca ar lite som Gotland. Litet. Jag kande honom redan fran forsta stallet dar jag volontarade. En liten by i CAbuya. HAn bor dar nagra mander varje ar eftersom hans mamma har en halso-verksamhet dar. Han volontarar lite pa det stallet dar jag forst anlande som vi sedan lamande. I helgen spang Alec pa honom har i Puerto Viejo. Helt otippad var han har pa semester med familjen. Alec kom forbi mig pa cfeet och berattde nyheten. Lite senare kom Justin och halsade pa mig. Han ar lugnt entusiastik. Han har en samlad gladje i ogonen. Detta ar pojken jag pratade med en kvall i Cabuya pa en fest. Sot och smart for sin unga alder. Jag minns att han sa att det var sa synd att jag skulle aka precis nar vi mott varandra. Att det inte ar sa ofta han moter "cool intresting people here". TYdligen korsar manga stupid americans vagarna forbi. Haha. Att se honom har. Jag i min nyfunna, annu ganska ensamma tillvaro, dunkande huvud av ngt jag inte vet vad det ar kande ett mjukt kart aterseende.
Pa kvallen kom jag till Rocking J:s. J var dar. Agaren av hostelet. Mannen med kokainet och med sina forforiska handlingar. JAg stelnade men han hejade bara glatt. Justin sa att han pratat med honom och han fattade typ inte mkt. JAg tror J ofta ar hog.
Vi pratade. JAg hade redan eskorterats dit av en tico, en kille som hanger vid mitt cafe ibland. Jag foroskte misslyckat fa de bada att pola. Justin pratade pa mig med mig. VI betsamde oss for att ta en runda ute sa jag kunde visa honom min lilla ort.
Han var oppen nastan for oppen om att jag var vacker. Lite under hans niva av smarthet. Men han ar ocksa vacker. Men jag ar aldrig den som tror nagot om nagon. Inte forran han lutade sig narmare mig, strok lite med asniktet nara mitt och tittade pa mig med sina svart ogon. JAg vet inte vad han vill. Vi kysstes. Och det var mysigt. Jag ar smickarad att han gilalr mig. Han ar smart och sot och jagkunde prata med honom normalt. Ha en sarkastiskt ton. Ticosarna pratar inte rikigt sa. Och de ar itne trygga pa samma satt. HAn ar trygg for att han ar ung ganska blyg men anda vet vad han vill ha. Varfor itne tankte jag. Jag vet anda att det inte ar ngt mer an vad det ar. Jag bor pa andra sidan jorden. Men det ar alltid mysigt att pussas. Och att kanna sig lite forlaskad. Det ar som en rush. Det hadevarit langesen jag pratat ordentligt med nagon. HAr ar det mest backpackers som prtar om sian reseplaner och stallen de sett elelr ska se. VI behovde inte det. Vi bor bada har. Vi kunde prata om amchokulturen och ralph nader och om varandra.
Jag vet inte varfor jags vettas. JAg tro det ar teet anda. NU ar han i CAbuya igen. Och jag ar har ensam. Josef ar i SVrige.

Hur mkt tid har jag lagt at att vika saker? Pappersfoldern dar tepasen lag. Aniste. Koppen ar urdrucken och jag sitter vid farmors bord i koket och viker tepasen i brist pa annat. Eller i vantan pa ngt. I vantan pa vada? Tanken slog mig bara: Att jag vikit sa manga saker i mitt liv. Det gor mig inspererad att skriva. Skriva om detaljer. En kraktar som lever sitt liv vikandes saker. Hur kamerar zoomar in pa tefoldern och hur hon noga viker till raka perfekta kanter. Jag sitter och halv-ser pa Tvn som visar allt mojligt, mkt tradtionell dans och musik blandat med overmsinkade hallaar och man som agerar bogar som flinar in i kameran i olika peruanska shows. Ute ar det soligt och jag har atit varldens godaste mat. Marta star vid koksbankarna och diskar. Den kulinariska konstens gudinna.
Detaljer. Man lar sig se de har. de fula och de fina. Jag sjunker ner. Ner pa stolen i koket i hos familjen i huset i Lima i Peru. Sa specifierat. Sa nara. Allt kommer nara.

Och jag sorjde nar jag lamande dem.