aliiida

Jag höll mina tankar som små duvor. Levande, med kött och hjärta. Varma och omhuldade av mig. Matade med feta frön.

Nu är de magra, döende och framförallt fula. När jag ser på dem blir jag ledsen, jag vill helst inte se på dem alls, jag vill sjasa iväg dem. Men de är hungriga och deras ögon blir mer och mer ihåliga. Ibland på kvällen känner jag hur de börjar picka på mig, trots våndan somnar jag tilsllut av utmattning.

Jag vaknar på morgonen med röda märken, ännu svagare än när jag gick till sängs.

 

Mitt emot varandra. Sitter vi. På barstolar. Leende. Föväntansfulla. Vi har redan möts, redan talat, lyssnat, vet. Hans blick gräver in i min nu. Av ny förväntan. Vi ser på varandra, synar den andre optimistiskt, från respektive barstol. Mina händer vilar på mina knän, hans händer vilar på sina knän. Vi är våra egna öar. Nu i samma hav. Energin är eggande. Båda vet. Att talet är bra, att mötet är bra, att tomrummet kan fyllas. Det finn spotential. Vi sitter upprätt.

Du får inte kyssa mig, säger jag och ler lite större, släpper honom inte med min blick som jag känner fått ett skimmer. Han besvarar mitt leende, mitt skimmer med något dovare i hans blick, något hårdare, lutar sig fram mot mig, sävligt men bestämt, en hand ovanpå min hand som för att försäkra att det kommer bli precis tvärtmot mot vad jag säger, den andra bakom min nacke, han kommer nära, nära och trycker sina läppar mot mina. Hans tunga äter mig våldsamt. 

Jag vet inte varför det är så underbart.

Drömde att jag dog. Att jag var tvungen att dö. Jagad av en stor manm som blev muterad till ett monster. Liknand een hulken fast i svart blänkande rustning. Han jagade oss, för vi var två människor, två kvnnor, förvånade, för nyss ahde vi varit på en skola, den hade utlysts på något sätt, den hade samlat männsikor på skolgården för att deklarera någon som var positivt, den svala vinden strök i våra ansikten , och det var som slutet av en film. Tills vi plötligt var i skoland källare, fast och fångade. Jagade och vi flydde, i en allt mer surrelistisk värld. Tillsut var vi högt uppe på en bergsavsats. Bakom oss fanns bara himmel och långt långt där unde lika blått vatten. Han var i närheten, vi kuden känna det på oss-. Så hörde vi honom, såg honom. Det ilade genom kroppen när jag tänkte på hur makalös smärtfylld min skulel bli, hur oundvikligt det var nu att komma ifrån honom. Vi behövde bara byta en blick hon och så visste vi, för vi var så nära avstsen nu, vi hade liksom backat ditåt. Och så när han uppenbarde sig framför oss på klipphällarna så tog vi bare steget, ut, ut i det bllå, rakt ner. Jag kände hur det sög till ordentligt i magen, ag kände verkligen hur jag handllöst föll genom himlen, genom luften, i allt det blå, och hur jag där visste att jag skulel dö, Att jag valt att dö. Att det var det enda val jag ahd. Jag föll långsamt och hann falla ett tag i det blå innan jag faktiskt vaknade. Jag hann tänka att, nu nu dör jag. Jag visste att det blå vattnet vänatde där nere, som av den här farten skulle bli som stenhårt asfal ot min kropp och döda mig. men det var en frihetskänsla också, och vetsken att jag visste hur min död skulel se ut, istället för att i rädsla bli sliten i stycken av ett monster.