aliiida

Jag är en sån där typisk kvinna som jag hatar. En sån där som är på ett sånt sätt som det förväntas från alla fördomsfulla människor. Så som det gärna skämtas om stereoptyper och kvinnors beteende, och skrattas igenkännande eftersom man vet att det är sant. Som i de skämten agerar jag. En sådan typisk kvinnlig kvinna är jag. (Och då menar jag inte någonstans utseendemässigt. För det där lät ju nästan smarrigt säkert.) Utan jag pratar om jobbiga beteenden.

Happ!
Så, hur är det då? Sitter det biologiskt eller?
Det känns ju så, som att jag är och reagerar på ett visst sätt som är typiskt för mitt kön.
Kan man ändra på det? Man kanske inte kan ändra på sin omedelbara reaktion men man kan ju styra över hur man handlar utifrån den. Vad man väljer att göra. Att inte lyssna till reaktionen, att agera annorlunda än att agera utifrån den. Så kan man göra. Att ändra på mig och inte vara som en "kvinna".

Men... frågan är: Var har jag lärt mig det här då som jag ogillar så mycket? Det här som jag nu så mödomsat måste träna bort. Vem lärde mig det här? Mamma? Pappa? Samhället?
Samhället är ju alla männsikor. Vilka lärde de det här? Historian? Varför ser den ut så i så fall? Handlar allt om pengar, om makt eller bara om sex? Kanske om religion.

Det här gör mig förvirrad. Jag känner inte igen mig själv, eller jo det gör jag, men jag vill inte kännas vid att vara och agera på ett sätt som jag själv ser ner väldigt mycket på och som dessutom placerar mig i ett stort konventionellt fack av patetiska, hysteriska, desperata kvinnor. Varför kan jag inte kontrollera det? Det måste betyda att det sitter så djupt inom mig.

Så frågan kvarstår: är det biolgiskt eller så tidigt inlärt att det är indoktrinerat? Om jag ska svara på den frågan så tror och hoppas jag att det inte är biologiskt. Men det gör mig lite mörkrädd om det är så, eftersom detta mitt beteende är så starkt ihopkopplat med min personlighet och att jag har lärt in saker som sitter som sten, helt ofrivillgt och omedvetet. Som att mitt kön tar över min personlighet.

Och nu när jag ändå är negativ så känner jag att ett motargumentet till detta inte skulle leda till något bättre för mig som kvinna utan reslutera i att jag blir en bitterfitta. Vem blir jag annars? Könlös kanske. Och det går ju inte. Tyvärr kan man inte vara en hen.
Apråpå pronomet hen så associerar jag till det engelska ordet hen vilket får mig att tänka på kacklande höns. Ännu en stereoptypisk bild av kvinnor.....

Kul.

Stålfitta låter ju i och för sig ganska kul. Men frågan är vad det betyder.

Tänk om vi inte hade kön. Utan pollinerade som blommor eller flög runt som bin. Tänk vad skönt det skulle vara, vad mycket jag skulle lägga på annat intressant i livet.
Eller skulle jag surra runt i panik att få pollinera lite, eller som blomma i orkeslös vilja sträcka mig upp och föröska dofta så gott som möjligt för att attrahera ett bi? Antagligen. Eller antagligen inte. För nu överförde jag en människas hjärna och medvetande till en blomma och ett bi. Så.. ja en blomma skulle vara fint att vara. Omedveten om att hon ska föra sitt dna vidare, omedveten om att hon skall dö. Bara stå där presens-levande, vajande inför vinden. En vacker blomma.


Edit: Bara att skriva om en sån här grej känns så otroligt kvinnligt. Att vara osäker på allt och frågande. Tänk inte så mycket kanske en typiskt man hade svarat. Åh helvette. Men det gör jag ju, som en typisk jävla kvinnojävel. Hade jag varit man kanske jag hade varit filosofisk enligt omvärlden. Och fått många ligg. Men det där är en annan diskussion tror jag. Man måste hålla sig till ämnet. Inte kackla på. Fast vem har sagt att det föredömliga beteendet är det ytpiskt manliga? Ingen och alla... Men kackel är ett negativt ord. Detta är inte kackel. Detta är neutralt tjas och trassel i hjärnan. I en människan hjärna.