aliiida

Du som pratar om kärlek, som något stort mellan två. Jag som lever i nuet. Och då måste skämmas. Du som är rädd om dina känslor. Jag som slänger ut mina. Du som vill vänta, avvakta prata. Jag som vill se på film och inte prata. Du som säger att det är en dum "idé", jag som aldrig tänkt på det som en idé. Du som ser konsvenkenserna för dig själv. Jag som välkomnar alla möjliga konsekvenser. Du som planerar en resa. Jag som vill att du ska göra som du vill. Du som har åren utstakade. Jag som har kvällen utstakad i mitt huvud: med dig.  Du som vänligt avböjer efter att ha tagit emot mig och mina vätskor. Du som avslutar. Jag som dör. Jag som tjatar, tjatar efter kärlek. Du som inte säger något, bara att det är svårt. Jag som grunkar och drömmer. Du som pratar igen. Jag som inte avslutar fast vi säger det. Du som är diciplinerad. Jag som vill att du diciplierar mig. Du som har svårt att kränga dig från mig ibland. Jag som välkomnar dig när som helst. Du som verkligen kämpar för att hålla ditt liv. Jag som också kämpar för att få känna liv. Du som skyddar dig själv för mycket. Jag som skyddar mig själv för lite. Du som kanske har självrespekt. Jag som ramlar neråt utan att stoppa det medan jag förösker nå dig. Du som håller igen på orden, jag som slänger ut dem. Du som blir hård. Jag som blir trådar, snöras upp i små små trådar.

Jag måste ha en kropp för att inte tänka på en annan.
Jag måste ha den nu. Jag har inget tålamod. Jag vill inte vänta. Och jag blir sur om jag ingte får som jag vill. Jag svingar mig ner på förnedringstsgen för att få som jag vill. Jag vill ha det nu, närheten, måste ha det nu. Varför kan ingen ge mig det?
Inte vem som helst. Ingen jag inte känner, det är ointressant och otryggt. Nej, en kropp som jag känner, som jag tycker om. Ett par välkända ögon och intellektuellt utbyte abkom pannbenet.

Jag ska åka till Gotland imorgon. det är sånt som händer utanför mitt liv, i den konkreta världen. Men jag bryr mig inte om den så mycket, det rör bara mig det som händer inuti. Den omedelbara känslan av närhet. Den tunga känslan av hopplöshet. Destination Gotland är bra, men det tar mig ingenstans. Färjan tar mig bara till och från en ö. Allt inuti mig står fortfarande still. Har stelnat. Det började stelna någongång i sena barndomen nu blir det segare och segare. Hårdare. Sen blir jag vuxen? En sån där vuxen... Som ingen vill vara. Jag vill inte tänka på det. När jag är gammal kan jag inte bete mig såhär. Främst för att jag inte kommer vara attraktiv och unga kommer se på mig som en äcklig kärring som borde skämmas. Men jag kommer ju bara känns mig likadan, för det inuti står ju lika still som det alltit gjort, och känslorna är desamma som nu.

Jag står länsgt ner på stegen och är en fisk som försöker skrika: "Gör någonting med mig!"