Vad om inte te inatt
Jag dricker äppelkaks-te och skriver min första hemtenta ever. Är förvånandsvärt filbunke-lugn även om deadline är strax.
Det är skönt att vara inne i det där igen, pressa ut det sista i sista timmen, det blir som det som blir-känslan, och ibland pressas guldkornen fram då, omanipulerade, med mina egna åsikter däri, kanske kan en bra åsikt till och med rädda ett halvdant arbete från att kantra.
Men jag är faktiskt ganska nöjd med det jag gjort, och för många åsikter behövs inte.
Men en mer filosofisk om man akn kalla den det akn jag ju skriva här: Latinamerika är om ett barn. Ett ömt stackars barn som brutalt drogs in i vuxenvärlden och påtvingades allt möjligt som omgivningen ville se. Sen lämandes det, forfarande ett barn, men nu förgripet och brutalt medvetet om världen.
Jag fäller en tår för Latinamerika, mitt andra land. Juholt jag är så glad för Juholts misstag, snacka om att man kan sätta det i perspektiv och tänka att shit vad långt Sverige komemr om vi investigerar i sådana här saker. Det är sånt som ska ske, små misstag, tillrättelser, debatt, inte skugg-demokratier, girighet, macho och klientilism.
Para Jose
Skäggstubben som kliar behagligt mot min hud och lätt under mina nyfikna fingertoppar.
Dina kyssar: Mjukare än någonsin och hårdare än någonsin. Förlängda i dina händer som håller mig.
Och jag kysser din axel, sniffar på din på släta hud, där mellan axel och nyckelben, där min näsa funnit sitt hem.
alla erogena zoner som inte är erogena
Det var inte rösten som sa det. Det är tanken, det är kroppen. Fingerspetsarna som föröskte säga något. Något du inte hörde eller kände. Den uteblivna utlösningen som var intentionen, spänningen över att vara vid liv. Tillsammans. De sovandes kinderna, där bara för dig. Ögonbrynen som bara föll och föll isär, öppet läge. Läs mig, läs mig, läs mig.
Tänk om du blir ful, sagan om åldringen med demens och hans hårda fru
Det är inte samma ansikte jag kysser.
De tunna fårorna, de små vecken. Den tunga ögonfärgen, något ödesdigert däri.
Det är inte samma ansikte jag kysser. Läpparna som förr tog emot, med samma kraftantag som mina, är torra, nästan med hårda kanter. Tungan mjuk och sovandes, fiskmun.
Din hals, något blått bakom huden, axlarna sluttar och längre ner vill jag inte se.
Men dina kinder är lika sträva som för. Av hårväxten där. Den som jag gillade så mkt.
Nu är det som om den hamnat i ett annat ansikte. Jag gråter när vi skils åt, för det är inte du. En röst bakom en osäker slöja. Ja. Det är inte du.
De tunna fårorna, de små vecken. Den tunga ögonfärgen, något ödesdigert däri.
Det är inte samma ansikte jag kysser. Läpparna som förr tog emot, med samma kraftantag som mina, är torra, nästan med hårda kanter. Tungan mjuk och sovandes, fiskmun.
Din hals, något blått bakom huden, axlarna sluttar och längre ner vill jag inte se.
Men dina kinder är lika sträva som för. Av hårväxten där. Den som jag gillade så mkt.
Nu är det som om den hamnat i ett annat ansikte. Jag gråter när vi skils åt, för det är inte du. En röst bakom en osäker slöja. Ja. Det är inte du.
