aliiida

Vilken huvudvärk. Vilken hög ljudvolym. Vilken skit. Har bara 100 watts glödlampor. Så min lampa med mösnter och runda små ljushål får vänta. Vilken olycka.
Vilket jobb att ta in tvätten. Måste man byta trosor varje dag? Och strumpor? Ibland sover jag i samma strumpor och har de nästa dag. Ett och ett halvt dygn.
Vilket slaskväder. Vilka hala skor som inte kan hålla mig kvar på isen. Det är nästan så jag faller bakåt hela tiden och jag måste vifta med armarna för att återfå balansen.
Varje gång går ett litet rus genom mig. "Det var nära"-ruset.
Det var nära att jag föll bakåt och slog i huvudet i den hårda isen. Undra hur det skulle kännas. Kanske skulle man vakna till lite?



"Guds tre flickor" ska jag underhålla mig med nu på svt play. Jag diggar Susanne Reuter som gud.

Snö, eld och växt.

Naturen visar sig för mig på mitt fönster och fönsterbräde.

Nån gång ska jag väl ladda upp en bild:)

Det som stör mig är att jag fortfarande kan minnas hur din axel kändes. Och din överarm. Och börjsr jag där kan jag minnas vad jag vill. Om jag vill. Men jag vill ju inte. Det är ändå samma axel som krängde sig från mig.
Jag kan minnas små detaljer som jag itne minns hos andra, hos folk jag ser varje dag eller folk jag känt länge. Du var ju bara nära mig några kvällar, under flyktiga stunder under två veckor.
Jag hade aldrig vågat söka upp dig. Jag är itne likadan som jag var då. Men jag önskar att jag var det, för då kunde jag uppnå den känslan.
Ändå var det ijngenting. Det skulle du nog påstå. Jag var ingenting för dig eftersom du struntade i mig, eftersom vi bara sågs så kort på en annan plats än där vi bodde. Jag tror inte du minns mig idag. Men jag minns dig. Jag minns tom mina näsborrar nära din lena axel. Jag undrar varför. Varför varför varför?
Du är en som en gnista från något stort vacker skimrande som jag gärna vill vara nära. Ändå blev du hård och kall och bortvänd. Du hade bländat mig tror jag. Satte dig i mina ögon. Jag blev för glad en stund. Man ska inte bli för glad bland främlingar, och kasta sina känslor, och tro massa saker. Det är ett år sen, mer än ett år sen. Jag trodde jag skulle glömma dig efter 4 veckor. Jag trodde du var en fix idé. Jag trodde jag var besatt av att kontrolerra dig, att jag hakat upp mig på ditt bortvändande, på tanken att få dig att vilja ha mig igen. Kanske var det något annat. För jag har inte sett dig på mer än ett år. Och ändå, rusar du snabbt och hårt genom min kropp då och då, och jag minns dig så skrämmande tydligt. Det är absolut inget jag önskade. Och jag kan minans om jag vill och det gör det så svårt eftersom minnena och du är så bittersweet. 

Eller för att specifiera. Det otroligt upphetsande i att fakttiskt inte ha sex men att kåta upp varandra i typ två timmar sedan mot våra viljor skiljas gå hem onanera.
Sedan tända släcka ner, tända ljus och laga roibos med smultron och vaniljsmak.

Det finns något upphetsande i förbud. Att inte få det man vill ha. Vara så nära men itne få. Det är otroligt upphetadsande med förspel faktiskt. Man får hja kvar sin fantasi i huvudet och man skiljs åt när spänningen fortfarande är som störst.


Jag undrar vad vi är. Leker vi pojkvän flickvän? Kanske, kanske är det bara en lek. Vi har haft beröringspunkter, de var fina, Mne jag vågar itne gå i det landet. det allvarliga. Och jag är itne säker på att jag vill. Måste man dela med sig av sig själv så mycket? inbte än. Just nu är jag på en annan nivå. Den djuriska. Den i att utforska min sexulaitet med en människa. Att känn längta efter berringen efter en oxh samma människa. Ibland saknar jag honnom något fruktansvärt. Kan den fysika saknaden vara ås stark? Är det något mer? Vem vet. Vi håller varandra i handen. Men det är ju också fysiskt ;)


Imöra drar jag till skåne. Håller på att packa nu. Jag ska hälsa på Erika, Harry och äben träffa Säll, Antonia och kanske Annelie. Ska bli riktigt najs. Det var ett tag sen jag reste någonstbas. Speciellt längesen jag reste till något nytt ställe. Jag har aldrig varit i malmö. Liv och rörelse. Jag brukar sakna det, fast jag börjar ändå trivas ich vänja mig vid detta, Jag tror Gotland är ltie som en drog. Man fullkomligt hatar stället ibland, men på någt sätt längtar mna hit när man itne är här. Havet tex. I nuläget kan jag itne tänka mig ett liv utan hav.