aliiida

Jag är full och budar på saker på Tradera,

Nu har jag glömt vad jag ville framföra. Säkert något viktigt om livet. Om hur oytligt det är om man bara tittar upp lite. Ikväll såg jag en eld i drottningholm tillsamans med de jag bor med, den var mäktig. Den åt upp kvistarna i den där kolossala högen av gammla torra grenar, men det tog ett långt tag innna den stora högen faatde eld, det gjorde att den verkade otymplig och fet på något sätt; ett långt tag brannn det bara på en sida,. Vi åskådare, människor och enstaka hundar vred på oss av otillfredsställesen av att se att elden itne åt HELA högen, att det liksom lämnade ett parti av torra grenar mörkt, vi ville ju se en stor eldig eld sluka hela högen och bli en underbar stor varm ljuspunkt för oss, men en bit var fortfarade mörk och torr fuktig av gammalt regn från några timmar tidigare. Jag ville så gärna se elden bemästra den där delen av mörka kvistar, bestiga den med sin gula skräckainhagande flamma. Vi är vildar, stenåldersmän. Vi vill så gärna ha action.

Min hyresvärds nya kvinnas dotter (som är 12 år) fick huvudvärk, så vi lämnade elden. Jag vet iten om det någonsin brann.

Vi satt sedan i köket, jag och Isabella och Kristina, och drack lite mer vin och mat, åt ostmackor och salami.

 

Jag budade på något jag inte vet, på Tardera, en foundation, som jag i inbillning tror ska göra mig vacker. Mest för rusningen, som är giltig mest nu. Jag vet att inget kan räddda mig. Jag kommer egentligen förgås i mig själv. I mina hemska villafarelser där jag bara räknas om jag är snygg, viket jag aldrig är.

Jag är den största pessimisten, närd på ingenting, närd på välsfärd och kapitalism. Jag frågar mig som i boken som recenserades i DNs kultursidor idag: Vad ska man göra som tjej? Vad fan ska jag jag göra?

 

Jag vill bli ett barn igen, inbäddad i något mjukt, omhärdertgaen av en man. Knullad och ägd. skulle jag kunna leva så? Gömd, jag vill ah ett hemligt ställe, som bara är mitt. det vill väl alla. Vad är mitt egentligen. Inget. De tankar jag tänker har redan tämnkts, den stress jag känner har redan så många före haft, och så många före mig kommer ha den. Jag ser alltid frestelsen i att inte finnas, i att få vila mitt huvud från huvudvärken. Jag är en medelklasshora, som ösnkar saker jag inte borde. Jag är smärtsamt medveten, och därför vill jag se fyrverkerier och sedan dö.

 

Ibland förösker jag sakna något, men jag gör det inte. Huvudvärken, den är för närvarande, den rynkig pannan och det mörka udner ögonen, den slappa huden i hela ansiktet. När jag dricker, jag rikigt dricker då glömmer jag att jag är ful och blir bara tlll kött, kött och energi. Och då vill jag så gärna knulla, för det är väl det närmaste man kommer någon, någonsin, i någon, och i mig?

 

 

D E P R A V E R A D

jag älskar det ordet.

 

Snart ska jag kunna ta det i min mun, utan att skämmas.

 

 

S N Ä L L A

 

f ö r u t o m  när man

är det så svårt?

 

tankar efter ett äckligt programmet som går på dansk TEVE,

Jag dör. Inuti. Igen.

Vilken show. Vilken dramatisk show!

Da Capo Da Capo 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Da Capo Da Capo Da Capo

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Göra det som skaver vackert. Som en mussla. En mussla tar sig an den smärtfulla stenen, tar hand om den och tilllsut blir det en pärla.

 

Katten sitter på skrivbordet, inte på fönsterbrädet, men blickar ut genom fönstret. Öronen vidgas bakåt, mina fingrar som knappar över tangetbordet,