En kärlekshistoria
Hjärndöd. Svårt att associera. Bättre att bara tala utan att tänka. Utan att vara rädd för vad som kommer ut, utan att vara rädd att det kommer ut fel. Som att spela gitarr. Det ska gå snabbt. Testa, fingrana rör sig av sig själva om du bara släpper dem.
Idag har vi pratat om MAndomsprovet. Jag tyckte det var en speciell film. Den hoppade från komisk till alvarlig hela ttiden. Från att bilden inte funkade till att den funkade. Från en scen som kändes klichéartad till en som kändes unik. Jag har mixed feelings om den. En sak vet jag: Musiken i filmen är bättre än filmen. Who can compet against angelvoices: Simon and Garfunkel? Här lades musiken på lite konstigt och kändes inte som att den fick ut sin rätt. De körde samma intro till scarbourogh fair flera gånger i tråkiga bilkörningscener. Och den underbara låten The sound of silence fick komma upp utan att den fick stå in kontrast till bilden eller att det förstärkte det som hände i bild. Det skulle vara som förklarande text, typ en vädja: känn såhär!
Mrs Robinson hade jag dock gärna hört lite mer från, den körde de typ bara en gång en liten snutt av. Trodde den var the theme song.
Sen såg vi "Whos afraid of virignina wolff". Jag slumrade till flera gånger eftersom jag sovit dåligt innat. Fick herrbesök :) Det jag såg var väl sådär. Förundrad över dialogen och slutet. Det är en bra historia, men kanske är den för lång, jag vet inte. Kanske var jag för trött. Jag vill absolut se den igen iaf, bara inte än.
Har vart på spinning med Lisa idag. Så jävla skönt. Det var längesen vi var där mewn nu tog vi oss i kragarna. SVetten rann från nästippen och vattnet tog slut och det värkte i lungor och ben. Efteråt var kroppen mjuk och sladdrig och endorfinerna spreds sig sakta runt, jag tror inte de lagt sig ännu. Det var sjukt jobbigt och sjukt underbart.
Nu lyssnar jag på världesn vackrate musik. Soundtracket till filmen: En kärlekshistoria. Den vackre är nog den vackraste.
Idag har vi pratat om MAndomsprovet. Jag tyckte det var en speciell film. Den hoppade från komisk till alvarlig hela ttiden. Från att bilden inte funkade till att den funkade. Från en scen som kändes klichéartad till en som kändes unik. Jag har mixed feelings om den. En sak vet jag: Musiken i filmen är bättre än filmen. Who can compet against angelvoices: Simon and Garfunkel? Här lades musiken på lite konstigt och kändes inte som att den fick ut sin rätt. De körde samma intro till scarbourogh fair flera gånger i tråkiga bilkörningscener. Och den underbara låten The sound of silence fick komma upp utan att den fick stå in kontrast till bilden eller att det förstärkte det som hände i bild. Det skulle vara som förklarande text, typ en vädja: känn såhär!
Mrs Robinson hade jag dock gärna hört lite mer från, den körde de typ bara en gång en liten snutt av. Trodde den var the theme song.
Sen såg vi "Whos afraid of virignina wolff". Jag slumrade till flera gånger eftersom jag sovit dåligt innat. Fick herrbesök :) Det jag såg var väl sådär. Förundrad över dialogen och slutet. Det är en bra historia, men kanske är den för lång, jag vet inte. Kanske var jag för trött. Jag vill absolut se den igen iaf, bara inte än.
Har vart på spinning med Lisa idag. Så jävla skönt. Det var längesen vi var där mewn nu tog vi oss i kragarna. SVetten rann från nästippen och vattnet tog slut och det värkte i lungor och ben. Efteråt var kroppen mjuk och sladdrig och endorfinerna spreds sig sakta runt, jag tror inte de lagt sig ännu. Det var sjukt jobbigt och sjukt underbart.
Nu lyssnar jag på världesn vackrate musik. Soundtracket till filmen: En kärlekshistoria. Den vackre är nog den vackraste.
