aliiida

Nu hände det igen. Jag tog inte tag på en gång. Jag skjöt up. Jag kände ett bekant obehag, ett obehag jag inte kan beskriva. Någon känsla som trycker lite lätt och väser "neeij". Varför ska jag ha ett helt jobb om jag inte kan få ett helt jobb, ska man göra nått ska man göra det ordentligt så kan det lika gärna va. Och då får det lika gärna va. Sen kommer ju tanken. "Åh vad bra det där ska jag göra.. sen.." Nu handlade det om ett jobb som modell, jag fick ett missat samtal på fredag eftermiddag som jag upptäckte senare på kvällen, då tänkte jag jag kan inte ringa nu på helgen, sen ringde han igen nu kl 10 på morgonen, då hade jag samlag så såg jag det missade samtalet sen, så kändes det plötsligt jobbigt som om någon jagade mig. Så tänkte jag att jag måste äta frukost först, jag kan inte prata med någon innan frukost, jag är inte människa då, sen blev frukosten nersmält med 1,5 Planet Earth avsnitt plus ett avsnitt av Bergmans Video. Och allt med frukosten gick segt och långsamt i riktig jag-är-ledig-för-alltid-anda, eller jag-är-fett-deppig-anda. När jag ringde var klockan redan 14.20, när jag kände att nu, nu är jag i rätt mood. Tyvärr hade jobbet då gått till en annan, även fast han helldre hade velat ha mig, men han trodde att jag inte var intresserad längre. Fan i helvette. Hur lätt för mig had det varit att förhindra detta? Att göra oss båda galada? Jag kudne bara ha ringt istälelt för att skjuta upp det. Jag lät honom veta att jag fortfarande var mycket var intresserad, men vi skulle höras senare igen. Och vi som sgt i höst att vi skulle höras. Det värsta var ett han lät ganska nedstämd som om han har ett struggle med att få ihop det med krokin och modeller, han pratade om det förra gången också, om hur mindre pengar går till konst och om hur modeller försvinner ur katalogerna och tar "bättre" jobb. Det kändes jobbigt, för jag ville jobba...