aliiida

Min vän har rest iväg. Han är långt borta nu, och rör sig längre och längre bort för varje sekund. Lång tid ska det ta innan jag får känna hans mjuka hår under mina fingrar, lång tid innan hans fingrar letar sig till min mun. Lång tid ska gå och vårt hår ska växa och växa och vi ska bli bruna och växa ska våra vackra leenden och sen kommer vi hålla om varandras nackar, precis för hårt.

Rätt så bra dag. Galet flyt på jobbet. Vi fick fortbildning om miljömärkningar, Bra Miljöval då framförallt.

 

Fick liten ansiktsmassage på The Body Shop som jag tar till ibland, säger att jag gärna vill prova deras ansiktecreme med färg, då masserar dem in den i en ansikte medan man sitter på en stol i affären, det är så skönt, mitt på stormiga drottninggatan sitter jag och blundar under någons mjuka händer, och denna vänlighet alldels gratis, sen säger jag tack, det känns jättebra, jag ska fundera på saken. Så pinnar jag iväg igen.

 

Och dammsugning, och promenad i snön och billig fisk, och dusch med honungstvålen och med nya schampot (som var på rea!).

 

Japp, allt bra förutom att nu är det för sent.

 

Godnatt!

Hoy dia se murio nada en mi. Nada paso y mis memmorias descanzaron. Yo con la cabeza ocupupada. En pasivo pero despertada. Dandole comida estupida. Musica en repeticion. Pero tambien, respirando lo creativo, picando en mis textos, buscando las palabras que va, que van en un flow, que da lo maximo de lo que quiero decir, y eligo lo que suena mas hermoso, y mas vacan, para los ojos.

 

Jag skriver om mitt skrivande, det jag gjort idag.

En söndag i tristess med ändå kreation.

Att vara uttråkad kan skapa kreativitet.

Inte alltid, men när det blir så är de en vacker kombination.

 

 

 

Jag biter mig i läppen. Tankfullt och för att den är mjuk att ha mella tänderna, jag biter lite hårdare, nästan för hårt. Och då blir jag varm. På tunnelbanan. ser jag ett lämpligt offer. Han kommer inte komma undan. Han stiger av, jag stiger av. Jag följer honom upp för trappan mot Hötorget, förbi och genom skaran av andra totalt ointressanta männsikor. Jag har tid, tid och huvudvärk, huvudvärk som måste botas. Han går ganska snabbt, fast ändå liksom spatserande. han har smala smalben och är nästan lite kobent. Jag är svag för de kobenta. Han ser åt höger när han ska över gatan, hans profil, en iraniernäsa, en såndär kran, fast håret har inte persisk färg utan svensk ljusbrunt eller som honung. Ser yvigt och mjukt ut, testerna som gungar på huvudet ser ut som fågelfjun. Hans armar ser ganska starka ut, jag vill se hur de ser ut under jackan. Vi går över gatan, jag bredvid honom nu. Han försvinner in på Akademibokhandeln. Försvinner fort in bland hyllorna, och jag efter. Han står vid en hylla och tittar efter böcker och jag står på andra sida hyllan, han är tillräckligt lång för att jag ska ha bra koll på honom. Han tittar i Ann Heberleins "En liten bok om ondska".

Jag går runt på andra sidan och låtsast leta efter samma bok, trycker mig mot hans jack-kropp och säger ursäkta och greppar ovänligt efter ett ex av boken. Han flyttar lite på sig, ger mig en kort blick som om ha verkar stött, sen ställer han tillbaka boken och avlägsnas, vandrar längre in i butiken.

Jag går till kassan och köper boken. Har honom i ögonvrån. Precis när jag är klar vid kassan ser jag hur han förvinner ut ur butiken och ner mot drottninggatan. Jag komemr ner bakom honom, ser på hans gång, hans koben-gång. Tilllsut vänder han sig om, jag stannar, han stannar och han stirrar på mig med något hetsigt i blicken. Sen tar han tag i min midja och bär upp mig, in på en liten sidogata, sätter omilt ner mig men håller kvar händerna runt min midja, så börjar han kyssa mig våldsamt. Mitt bakhuvud trycks mot den futkiga stenväggen och mitt hår klibbar mot fukten, min mun är så öppen som den kan bli. Jag sträcker ut handen och förösker skjuta bort hans ansikte, men han sträcker sig efter mig som en bestämd hungrig katt. Jag drar i hans hår och säger: "schh". Han släpper sina händer om min midja. Trycker ett av sina fingrar in i min mun, drar det åt sidan och smetar ut mitt saliv upp mot min kind. Trycker till lite med fingertoppen. Sen försvinner han in bland folkmassan.

Jag skyndar att rätta till min jacka och suckar. 

Idag var det kaos i tunelbanan, i rusningstiden. Två tunnelbanelinjer blev avstängda, min gröna linje mellan Gamla stan och Hötorget, och det ropades ut att bussar skulle ersätta sträckan. Vi var en hjord som stod på plattformen och som sakta efter meddelandet började inse fakta och upplöstes åt olika håll. Jag gick upp ur udnerjorden och ut i ett snöblandat slask och den mycket behagliga plusgrads-luften. Jag tänkte att jag lika gärna kunde promenera en bit på väg. Jag förljde människorna på gatorna vid Björns trädgård. Det var alla som brukade trängas inne i tågen som nu istället hade kommit upp, ovan jord och nu bildade sitt eget tåg, för alla gick i flockar längs trottoaren som en långsamt framåtskridande massa i riktning mot slussen.

Utanför slussen: helt knökfullt med de avtappade resenärerna och en ertättningsbuss stod vid vägen med en lång ringlande kö utanför fast den redan var fullsatt. En småkänsla av ett kaos. Människor överallt, några bestämt på väg ner i tunnelbanan och andra med rådlösa blickar på väg upp igen.

Men allas blickar var fortfarande fokuserde på det egna och smått frånvarande kring det som skedde. Fortfarande känslan av nochalans och autonomi från alla andra.

När man börjar frukta skada för sig själv eller för någon annan, det är väl då man rycker ut och bryr sig om varandra och ett kaos blir påtagligt i den samhörigheten, om liv och död.

Jag kunde inte låta bli att (med lite skamkänslor) längta till ett sånt, ett riktigt kaos, där jag gick bland alla männsikor som surt halkade fram, cyklister som stannade in bakom ersättninsbussarna som hade stannat och släppt av missnöjda resenärer mitt på vägen i sin tur blockerande övergånsgstället, där vi som skulle över såg den röda gubben bli grön, men bara irriterat kunde konstatera att bussen stod i vägen och vi var oförmögna att göra något. Ingen kaos, bara vardaglig vanmakt konkretiserad.

 

 

Den bästa tiden var i Fårösund hösten efter studenten. När jag gick på en skrivarlinje på en liten folkhögskola längt ut på norra Gotland. På andra sidan sundet kunde man se Fårö. En turistattraktion som låg dödstyst och blåsig under vinterhalvöret. Här uppe var som en gömma. Som skatter, de var vi, vi i skolan och i klassen som bara var och som delade med oss av varandra. Vi promendade samma väg till affären varje dag, vi hängde i klassrummet efter lektionernas slut, på kvällarna möttes vi i matsalen för att äta middag tillsammans. I vår egna lilla värld. 

 

Jag bodde i "barackerna" som bokstavligen låg på skolgården, det var inte alls någon trevlig skolgård heller, bara asfalt och det var lite krångligt att därifrån komma till att ens se havet eller känna havet, snårig och sandigt och mycket asfalt. Och runtomkring massa tomma gamla hus, från tiden då detta område varit militärens. Kustbevakarnas. Detta var alltså ett mer eller mindre övergivet område där en liten, liten folkhögskola inrättats, en filias till Gotlands folkhögskola nere i Hemse, en ny filial som var okänd för de flesta.

 

Jag bodde med Harry, i en en barack med två sovrum. Vi delade en yta som var som kök och vardagsrum och sen hade vi nycklar till våra egna rum. Jag var aldrig ensam med Harry, hon var alltid social med mig. Nästan lite för social, men jag kunde ändå stäga in mig ibland, vara ifred i mitt rum, låsa om mig til och med, visste att hon repekterade och tyckte om mig. Jag var fascinerad av henne, kunde även irriteras av henne. Hennes skiftningar, från tvärsäker i vissa situationer till osäker, totalt borttappad i andra, ju mer osäker ju mer kunde hon prata, hon var också medveten om detta och det pratade hon också om.

 

Det fanns internet som man kunde få tillgång till om man la på ett pris på hyran. Jag var sparsam och tyckte inte det behövdes. Det gav mig mer tid att läsa i mitt rum, och att faktiskt skriva när jag väl satt vid min laptop. I köksvardagsrummet (som jag kllar det) hade vi ett högstalarsystem i fönstret som fungerade med ipads, alltså hade vi bra tillgång till musik, ljudlvaliten var underbar och den avtog aldrig hur högt vi än skruvade upp, lika klart.

 

Det fanns en liten datorsal inne i skolan, med gamla stora vita datorer vissa vars skärmar blinkade. Det fanns även en dator i vårt klassrum. Om jag ville surfa kunde jag gå dit. Vi hade dessutom passerkort som gjorde att vi kom in på skolan dygnet runt. Ibland satt jag ensam i datorsalen eller i klassrummet till sent på natten och skrev och läste och lyssnade på musik. Det brukade bli så att jag vid nått tilfälle tittade upp för att se ut genom fönstret men bara möttes av becksvärta och mitt eget ensamma/allvarliga ansikte. Då kände jag det verkligen som om jag var mitt i ingenstans. Det var kolsvart ute och alldels tyst och det enda som lyste upp var den lysande skärmen framför mig. Det var en märklig känsla av ensamhet, den som kan komma sådär mitt i natten. 

Men sen dagen efter när skolan inrymdes med röster och människor och värme och solen stod högt över alla byggnader och all natur och avhöljde dem från mörker då var det annorlunda igen. Och livet kändes smått sprudlande, här på vår egna lilla plats på jorden.

 

Rättfram kommentar på de många dryga och obehagliga kommentarerna efter en artikel på Sveriges Radios hemsida om gråsonerna i våldtäkt:

 

"Den som tycker att kvinnor är drinkhoror kan väl börja ligga med män då. Om man hatar kvinnor och ser dem som horor - bli bög då! Sluta gnäll!"

B-boy"

 

 

Skönt ibland sånt där :)

 

 

Luften i strupen är kall när jag försöker springa. Det sitter en slemklump ivägen. Jag lyssnar på kroppen och börjar gå istället. Jag går den runda jag brukar jogga, mot ängbybadet, förbi det upp till islandstorget och därifrån i linje med tunnelbanan till ängyplans station, åkeshov station och sedan genom åkeshov (skrev åkeshiv först) tillbaks till Nockeby. Det tog 1,1 timme i ganska resolut snabb takt för att hålla uppe värmen i den stränga kylan, och det känns i kroppen precis som när jag har joggat. Redan känningar framsida lår. Det var all veckans motion, (tyvärr). 

 

Django Unchained. Det är väldigt bra alltihop. Jag lyssnar på soundtracket nu. Det är mycket repliker ur filmen emellanåt, så har han gjort även på andra soundtrack, typ Kill BIll ("looked dead didn't I....?"). Men det musikstyckena som finns är väldigt powerfull. det är nästan en epic-rulle, det där.. Jag vet itne kriterirna för när något blir epic ser ut, men jag tycker nog det.

 

Kanske inte helt episkt. Men jag jag skulle nog kalla Django rätt episk i alla fall. För att jag känner att den är så. Den känns episk, i magen.

 

Mitt liv snurrar på långsamt. Mycket handlar om att överleva dagen, då är bra musik uppiggande och träning och sedan svtplay. Jag älskar när det går snabbt och när man matas med olika åsikter och principer. Jag har inget tålamod att på rikgit intressera mig för något, allra minst mig själv. Kanske är det det som gör att jag har en obotlig stress inom mig som jag alltid måste försöka lindra den på snabba sätt. Eller ja, så är det. Är man än sämre människa för det? Ja, lite.

 

Jaha, då försår jag. Jag är sjuk. Har feberhuvudvärk nu och fryser arslet av mig. Katten är upptvingat i min säng och nu ligger hon lugnt och spinner som mitt värmeelement och mitt levande stöd i detta hemska. Jag hatar att vara sjuk och att vara ensam utan någon närstående som vakar över mig. Som en ängel som kommer med te och frågar hur jag mår hela tiden och bara är snäll (ok, jag tänker specifikt på mamma, hon är bäst i sådana här lägen). Att jag dessutom känner mig extra svag är jag är sjuk kan bero på att: risken är vekrligen stor att jag inte tar hand dom mig själv alls, att jag ligger och svälter i feberdrömmar oförmögen och otroligt omotiverad att resa mig upp och förebygga ännu mer lidande med näring eller hygienåtgärder.

 

Summasummaron är, jag lyssnade på min kropp men inte tillräckligt väl. Allt ät mitt fel, som vanligt!!!

 

Tänk att jag ändå hann duscha mig idag, med min nya underbara tvål dessutom. Så nu luktar jag honung iaf. Got och fräscht ett tag till i hope.

 

 

Jag och Mimi i sängen.