aliiida

Du som pratar om kärlek, som något stort mellan två. Jag som lever i nuet. Och då måste skämmas. Du som är rädd om dina känslor. Jag som slänger ut mina. Du som vill vänta, avvakta prata. Jag som vill se på film och inte prata. Du som säger att det är en dum "idé", jag som aldrig tänkt på det som en idé. Du som ser konsvenkenserna för dig själv. Jag som välkomnar alla möjliga konsekvenser. Du som planerar en resa. Jag som vill att du ska göra som du vill. Du som har åren utstakade. Jag som har kvällen utstakad i mitt huvud: med dig.  Du som vänligt avböjer efter att ha tagit emot mig och mina vätskor. Du som avslutar. Jag som dör. Jag som tjatar, tjatar efter kärlek. Du som inte säger något, bara att det är svårt. Jag som grunkar och drömmer. Du som pratar igen. Jag som inte avslutar fast vi säger det. Du som är diciplinerad. Jag som vill att du diciplierar mig. Du som har svårt att kränga dig från mig ibland. Jag som välkomnar dig när som helst. Du som verkligen kämpar för att hålla ditt liv. Jag som också kämpar för att få känna liv. Du som skyddar dig själv för mycket. Jag som skyddar mig själv för lite. Du som kanske har självrespekt. Jag som ramlar neråt utan att stoppa det medan jag förösker nå dig. Du som håller igen på orden, jag som slänger ut dem. Du som blir hård. Jag som blir trådar, snöras upp i små små trådar.

Jag måste ha en kropp för att inte tänka på en annan.
Jag måste ha den nu. Jag har inget tålamod. Jag vill inte vänta. Och jag blir sur om jag ingte får som jag vill. Jag svingar mig ner på förnedringstsgen för att få som jag vill. Jag vill ha det nu, närheten, måste ha det nu. Varför kan ingen ge mig det?
Inte vem som helst. Ingen jag inte känner, det är ointressant och otryggt. Nej, en kropp som jag känner, som jag tycker om. Ett par välkända ögon och intellektuellt utbyte abkom pannbenet.

Jag ska åka till Gotland imorgon. det är sånt som händer utanför mitt liv, i den konkreta världen. Men jag bryr mig inte om den så mycket, det rör bara mig det som händer inuti. Den omedelbara känslan av närhet. Den tunga känslan av hopplöshet. Destination Gotland är bra, men det tar mig ingenstans. Färjan tar mig bara till och från en ö. Allt inuti mig står fortfarande still. Har stelnat. Det började stelna någongång i sena barndomen nu blir det segare och segare. Hårdare. Sen blir jag vuxen? En sån där vuxen... Som ingen vill vara. Jag vill inte tänka på det. När jag är gammal kan jag inte bete mig såhär. Främst för att jag inte kommer vara attraktiv och unga kommer se på mig som en äcklig kärring som borde skämmas. Men jag kommer ju bara känns mig likadan, för det inuti står ju lika still som det alltit gjort, och känslorna är desamma som nu.

Jag står länsgt ner på stegen och är en fisk som försöker skrika: "Gör någonting med mig!"

Jag är en sån där typisk kvinna som jag hatar. En sån där som är på ett sånt sätt som det förväntas från alla fördomsfulla människor. Så som det gärna skämtas om stereoptyper och kvinnors beteende, och skrattas igenkännande eftersom man vet att det är sant. Som i de skämten agerar jag. En sådan typisk kvinnlig kvinna är jag. (Och då menar jag inte någonstans utseendemässigt. För det där lät ju nästan smarrigt säkert.) Utan jag pratar om jobbiga beteenden.

Happ!
Så, hur är det då? Sitter det biologiskt eller?
Det känns ju så, som att jag är och reagerar på ett visst sätt som är typiskt för mitt kön.
Kan man ändra på det? Man kanske inte kan ändra på sin omedelbara reaktion men man kan ju styra över hur man handlar utifrån den. Vad man väljer att göra. Att inte lyssna till reaktionen, att agera annorlunda än att agera utifrån den. Så kan man göra. Att ändra på mig och inte vara som en "kvinna".

Men... frågan är: Var har jag lärt mig det här då som jag ogillar så mycket? Det här som jag nu så mödomsat måste träna bort. Vem lärde mig det här? Mamma? Pappa? Samhället?
Samhället är ju alla männsikor. Vilka lärde de det här? Historian? Varför ser den ut så i så fall? Handlar allt om pengar, om makt eller bara om sex? Kanske om religion.

Det här gör mig förvirrad. Jag känner inte igen mig själv, eller jo det gör jag, men jag vill inte kännas vid att vara och agera på ett sätt som jag själv ser ner väldigt mycket på och som dessutom placerar mig i ett stort konventionellt fack av patetiska, hysteriska, desperata kvinnor. Varför kan jag inte kontrollera det? Det måste betyda att det sitter så djupt inom mig.

Så frågan kvarstår: är det biolgiskt eller så tidigt inlärt att det är indoktrinerat? Om jag ska svara på den frågan så tror och hoppas jag att det inte är biologiskt. Men det gör mig lite mörkrädd om det är så, eftersom detta mitt beteende är så starkt ihopkopplat med min personlighet och att jag har lärt in saker som sitter som sten, helt ofrivillgt och omedvetet. Som att mitt kön tar över min personlighet.

Och nu när jag ändå är negativ så känner jag att ett motargumentet till detta inte skulle leda till något bättre för mig som kvinna utan reslutera i att jag blir en bitterfitta. Vem blir jag annars? Könlös kanske. Och det går ju inte. Tyvärr kan man inte vara en hen.
Apråpå pronomet hen så associerar jag till det engelska ordet hen vilket får mig att tänka på kacklande höns. Ännu en stereoptypisk bild av kvinnor.....

Kul.

Stålfitta låter ju i och för sig ganska kul. Men frågan är vad det betyder.

Tänk om vi inte hade kön. Utan pollinerade som blommor eller flög runt som bin. Tänk vad skönt det skulle vara, vad mycket jag skulle lägga på annat intressant i livet.
Eller skulle jag surra runt i panik att få pollinera lite, eller som blomma i orkeslös vilja sträcka mig upp och föröska dofta så gott som möjligt för att attrahera ett bi? Antagligen. Eller antagligen inte. För nu överförde jag en människas hjärna och medvetande till en blomma och ett bi. Så.. ja en blomma skulle vara fint att vara. Omedveten om att hon ska föra sitt dna vidare, omedveten om att hon skall dö. Bara stå där presens-levande, vajande inför vinden. En vacker blomma.


Edit: Bara att skriva om en sån här grej känns så otroligt kvinnligt. Att vara osäker på allt och frågande. Tänk inte så mycket kanske en typiskt man hade svarat. Åh helvette. Men det gör jag ju, som en typisk jävla kvinnojävel. Hade jag varit man kanske jag hade varit filosofisk enligt omvärlden. Och fått många ligg. Men det där är en annan diskussion tror jag. Man måste hålla sig till ämnet. Inte kackla på. Fast vem har sagt att det föredömliga beteendet är det ytpiskt manliga? Ingen och alla... Men kackel är ett negativt ord. Detta är inte kackel. Detta är neutralt tjas och trassel i hjärnan. I en människan hjärna.

Jag dricker äppelkaks-te och skriver min första hemtenta ever. Är förvånandsvärt filbunke-lugn även om deadline är strax.

Det var inte rösten som sa det. Det är tanken, det är kroppen. Fingerspetsarna som föröskte säga något. Något du inte hörde eller kände. Den uteblivna utlösningen som var intentionen, spänningen över att vara vid liv. Tillsammans. De sovandes kinderna, där bara för dig. Ögonbrynen som bara föll och föll isär, öppet läge. Läs mig, läs mig, läs mig.

Det är inte samma ansikte jag kysser.
De tunna fårorna, de små vecken. Den tunga ögonfärgen, något ödesdigert däri.
Det är inte samma ansikte jag kysser. Läpparna som förr tog emot, med samma kraftantag som mina, är torra, nästan med hårda kanter. Tungan mjuk och sovandes, fiskmun.
Din hals, något blått bakom huden, axlarna sluttar och längre ner vill jag inte se.
Men dina kinder är lika sträva som för. Av hårväxten där. Den som jag gillade så mkt.
Nu är det som om den hamnat i ett annat ansikte. Jag gråter när vi skils åt, för det är inte du. En röst bakom en osäker slöja. Ja. Det är inte du.

Tankarna för mig ingenstans ikväll. De bara blockeras. Jag är rädd att känna efter. Trygg och missnöjd i tillvaron. Gör att jag bara går omring och är småsur. Man måste kunna skriva om sånt sm gör ont. Som när vi hade en dialog-uppgift på manusutbildnngen och jag skrev ur minnet ett gräl mellan mig och pappa, så ordagrant jag kunde minnas. Medan jag skrev det kändes det smärtsamt och värdelöst men när jag var klar var det häftigt att ha en bit historia på papper. Såt jag annars helt velat skulle gå i glömska, och som jag inte trodde jag eller ngn annan egentligen skulle förstå eller uppskatta ett dugg. Men den äntrade scenen strålande som en stjärna, som ett komiskt stycke med många tolkningsmöjligheter. Och jag antar att så är egentligen allt som är svårt...

På semestern finns en man som sitter ensam och ser ut genom fönstret varje dag. På vägen, på bilarna, på granfrun som hänger tvätt. Idag har hon huvudet lindat i en lila hårduk, igår var det en blå. Han hälsar gärna, höjer handen och ögonen tindrar lite då. Visst är det trevligt med grannar. Visst är det trevligt när man kan hänga tvätten ute, sitta i trädgården och njuta av solen. Idag blev en fin dag fast de sa på tvn att det skulle bli regn. Det känsn som en vinst, som om han lurat världen när han sitter där i sin solstol, i bar överkropp och keps med en tjock pocket-upplaga som han fått av sin dotter. Han njuter i solen och han njuter av sin bok. Han tar bilen till joggingspåret när de är svala kvällar och sprinmger och håller uppe sin kondition. Han är sund och vältränad, snygg för sin ålder. Han tänker att någon kväll när det är såhär fint väder så borde han aknske gå ut, ut i stan, på någon pub. Men det blir aldrig av. Han resonerar att det blir alldeles för jobbigt och varför ska man dricka en massa. Han tar det helldre lugnt, tar sin dusch efter spåret och äter sedan maten framför tvn, med altandörren lite öpen och kvällssolen smygande mellan gardinerna. Man måste njuta av de små sakerna, det har han insett. I år har han hyrt en stuga av en kollega. Ute på landet, vid vattnet. Där har han varit och tagit det lungt. Han han bjudit sina döttrar men de har inte haft tid. Han har njutit av solen ochb de tysta kvällarbna. Ibland har han sett dokumentärer på Kunskapskanalen. HAn tycker om att lära sig nya saker. Han tar in och han minns. Han är en smart man. Han njuter av sin ledighet i stillhet. Än är det itne dags för jobb. Han njuter av solen när de sa att det skulle bli regn. Men på nätterna har han svårt att sova. Då följer tankarna om livet på varandra, allt som varit, allt som blev. Han förföljs och analyserar. Han kan inte sova då. Han ligger rörlös på rygg i sängen, stirrar upp i taket i väntan på tårarna som aldrig tränger fram. Han är en smart man. Men just då spelar det ingen roll.

Vad hande med pojken? Han ar kvar i ickestaden med sin ickepappa. Hans ickemamma bor har i samma land jag ar i nu. Bilarnas land. Jag tog en bild av honom och jag tror jag fangade hns blick. Jag onskar bara jag hade filmat honom nar han pratade. Hog och filososefarnde. NU far jag spara det i mitt minne istallet.

5 stationer till slutstation.

Jag har forstatt hur ensam jag ar. Jag trodde jag gillad det. Men egentligen blir jag sa glad av att bara hanga, trodde inte att man gjorde det har, Vet itne med vem, nu borjar jag tanka en vecka innan jag ska aka att de pa jobbet kanske, jag vet inte, vi jobab rju hela tiden och jag borjar 2 natsan varje dag det ar val darfor man inte tankt pa att hanga for da maste man planera det utan det har mest blivit att man gatt ut tsm elelr traffts ute, men om man itne vill ga ut? Jag dricker inte langre, inte har iaf. Kanske en gang var tredje vecka, da far det lite effekt, annars dricker jag mkt mkt fruktjuicer och te och gor yoga och smorjer in mig i kokosnotsolja och idag har jag vart pa masage, rikigt professionell, i hornet i gallerian dar jag jobbar, anstallda far extrapris. 60 spann for en timmes underbar massage som faktiskt mest inkluderade armar och hander och ahndleder, dar finsn manga nerver och manga sma muskler. Han pratade om vagor i kroppen och rytmer, hur man kan hitta dem nar man masserar elelr gungar armen som han gjorde.
Det var nar jag satt och at idag som jag kadne att det ar sa trakigt att ata ensam, ata ute ensam och staden ar ju sa liten alla ser mig jamt, ensam och pa vag nagonstans, sjalv. Ett tag trivdes jag pa jobbet, parta med koillegorna och folk, turister eller locals som komemr och snackar, men nu vill jag bara ha ett normalt umganga, och jag vill laga m,in egen mat. Jag spenderar sjukt mkt har nere, pa attt ata ensam ute. Nar jag tanker pa det lever jag ganska destruktivt just nu, slosar pengar och lever osm en turist tva mander utomlands utan att egentligen gora nanting. Utan att lara mig ngt. De som garna umgas med mig ar manga man, men da ar det alltid ngt annat de vill at, sa da vagar jag itne alltif bara hanga. Fats haromdagen draxck jag te med en trevlig en och jag sa att vi ska vara vanner.  Anda fragar han tva kavllar darpa nar jag jobbar om jag verkigen vill sova ensam inatt? Jag kan integet gora men skratta. Men han ar ofarligt. Alla ar ofarliga egentligenm det ar bara en sjalv och ens undermedvetna lilald emon som kan vara farligt. Inte dodsfarlig, men vad ar egenltigen dodsfarligt> Det finsn varre, doden ar ju lugnt och stilla, det ar livet som gor ont men sina sma sma stick emllanat som sedan kliar langt fram i livet.

Jag sitter i baren pa jobbet och ar sa hungrig. Kvinnan i koket vagrara prioritera min mat. Det ar klart, gasterna forst. Sa sitter hon och fikar nar jag fragar henne om mat. Sen kommer gater upp, en tid senare, da gor hon genst deras och har inte ens borjat pa min. Vad var det du ville ha igen fragar hon nar jag staller mig i oppningen och ser pa vad hon arbetar med. Vad som helst sagerj jag, int for starkt. Jag gar och satter mig har i baren. Har ar det oppet, inga vaggar, en harlig oppen overvaning, luxus med bastanta bord och stolar i tra.
Jag har last om Tao. Man ska itne vara egositisk. Och allt ar ett. All materia ar samma, vi ska inte franskilja oss fran naturen gora en skillnad for vi ar alla fran samma energi, samma standigt foranderliga energi. Darfpor kan man inte helelr fasta sig vid nagot for alllt forandras standigt. Hela energimassan. Ganska intressant. Mne jag vet inte vad jag tycker om lararen. Jag lar mig masage hos honom. Idag luktar mina hander av hans gamla rygg, sa mycket hud. Jag gillar inte att massera egentligen, men jag tankte att jag ska. Hansnamn ar Ernesto och han kommer fran Cuba. Han ar gammal. Jag ar sa nyfiken pa manniskorna har och jag ar itne forvanad langre, om han bokstvligen skulle foroska komma innnafor trosorna, en liten, liten avvikelse fran massagen. Han kopte glass av mig en dag. Sen cyklade jag forbi honom pa playa chiquita, lite senare samma formiddag hann han uppp mig ar jag stod utanfor mataffaren och pratade med en bekant. Vad ska du gora fragade han? Till stranden svarade jag, vet du narmaste vagen harifran? Ja, du kan ga har genom dar jag bor. Och han visade med handen. Och jag sag att han bodde vid skylten dar det star Noni-juice. Jag har noterat tidigare, tankt att jag ska ga in och kopaa. Sa gick vi dit och han pratde och visade sitt hus och om vad han gor. Det slutade med att jag badae i lera for han har en liten a och lera i sin tradgard. Och efter det gav han mig massage. Sen gav jag mig ivag till stranden och pa tillbaka vgaen kopte jag en flaska noni av honom. Efter det ville han ge mig masageklasser. Jag far helldre massage an mger men jag tankte att han var ju bra sa att lara mig kan ju vara en bra investering. Snart ska jag gora ngn valdigt glad. Han en ok larare, men det aknans kosigt att vara dar sjalv oh sa ska jag trana pa honom. Det ar manga tankar som far genom huvudet. vika konstiga scenarion som hader har nere. Ham bor ensam i ett hus i skogsremsan mellan vagen och stranden, praktiserar Taoism och lever pa att salja Nonijuice. I sina yngre dagar var han Nicaraguas utrikeskorrespondent. Han har bilder pa vaggarna. det ar ngt ksumt med honom. Inget darligt eller sa, men jag gilalr honom itne riktigt. Vilket jag accepterar. Man gillar inte alla. Men  ocksa darfor vill jag fortsatta ga for att se om jag kan finna hans karna, om han itne bara pratar skitsnack om han talar sanning. jag blir bara illa till mods, jag tanker att snart snart ska han stoppa in handen. For det ar ju det allt handlar om har. Sex.

Kroppar alla dessa kroppar. Som ett stim av nakna armar och ben. Lena, hariga alla fomer och farger, men anda sa lika, sa identiska. Som en enda kropp som ror sig. Jattekroppen som bara vill ha mer och mer och jagar pa och jagar pa. Vi ar alla sa lika, vi vill samma saker. Men vi ar inte djur. Tyvarr ar vi inte djur. Eller kanske ar vi svanar.*
















*Och da maste man veta att svanar stannar med en partner hela livet.