aliiida

Jag dricker äppelkaks-te och skriver min första hemtenta ever. Är förvånandsvärt filbunke-lugn även om deadline är strax.

Det var inte rösten som sa det. Det är tanken, det är kroppen. Fingerspetsarna som föröskte säga något. Något du inte hörde eller kände. Den uteblivna utlösningen som var intentionen, spänningen över att vara vid liv. Tillsammans. De sovandes kinderna, där bara för dig. Ögonbrynen som bara föll och föll isär, öppet läge. Läs mig, läs mig, läs mig.

Det är inte samma ansikte jag kysser.
De tunna fårorna, de små vecken. Den tunga ögonfärgen, något ödesdigert däri.
Det är inte samma ansikte jag kysser. Läpparna som förr tog emot, med samma kraftantag som mina, är torra, nästan med hårda kanter. Tungan mjuk och sovandes, fiskmun.
Din hals, något blått bakom huden, axlarna sluttar och längre ner vill jag inte se.
Men dina kinder är lika sträva som för. Av hårväxten där. Den som jag gillade så mkt.
Nu är det som om den hamnat i ett annat ansikte. Jag gråter när vi skils åt, för det är inte du. En röst bakom en osäker slöja. Ja. Det är inte du.

Tankarna för mig ingenstans ikväll. De bara blockeras. Jag är rädd att känna efter. Trygg och missnöjd i tillvaron. Gör att jag bara går omring och är småsur. Man måste kunna skriva om sånt sm gör ont. Som när vi hade en dialog-uppgift på manusutbildnngen och jag skrev ur minnet ett gräl mellan mig och pappa, så ordagrant jag kunde minnas. Medan jag skrev det kändes det smärtsamt och värdelöst men när jag var klar var det häftigt att ha en bit historia på papper. Såt jag annars helt velat skulle gå i glömska, och som jag inte trodde jag eller ngn annan egentligen skulle förstå eller uppskatta ett dugg. Men den äntrade scenen strålande som en stjärna, som ett komiskt stycke med många tolkningsmöjligheter. Och jag antar att så är egentligen allt som är svårt...

På semestern finns en man som sitter ensam och ser ut genom fönstret varje dag. På vägen, på bilarna, på granfrun som hänger tvätt. Idag har hon huvudet lindat i en lila hårduk, igår var det en blå. Han hälsar gärna, höjer handen och ögonen tindrar lite då. Visst är det trevligt med grannar. Visst är det trevligt när man kan hänga tvätten ute, sitta i trädgården och njuta av solen. Idag blev en fin dag fast de sa på tvn att det skulle bli regn. Det känsn som en vinst, som om han lurat världen när han sitter där i sin solstol, i bar överkropp och keps med en tjock pocket-upplaga som han fått av sin dotter. Han njuter i solen och han njuter av sin bok. Han tar bilen till joggingspåret när de är svala kvällar och sprinmger och håller uppe sin kondition. Han är sund och vältränad, snygg för sin ålder. Han tänker att någon kväll när det är såhär fint väder så borde han aknske gå ut, ut i stan, på någon pub. Men det blir aldrig av. Han resonerar att det blir alldeles för jobbigt och varför ska man dricka en massa. Han tar det helldre lugnt, tar sin dusch efter spåret och äter sedan maten framför tvn, med altandörren lite öpen och kvällssolen smygande mellan gardinerna. Man måste njuta av de små sakerna, det har han insett. I år har han hyrt en stuga av en kollega. Ute på landet, vid vattnet. Där har han varit och tagit det lungt. Han han bjudit sina döttrar men de har inte haft tid. Han har njutit av solen ochb de tysta kvällarbna. Ibland har han sett dokumentärer på Kunskapskanalen. HAn tycker om att lära sig nya saker. Han tar in och han minns. Han är en smart man. Han njuter av sin ledighet i stillhet. Än är det itne dags för jobb. Han njuter av solen när de sa att det skulle bli regn. Men på nätterna har han svårt att sova. Då följer tankarna om livet på varandra, allt som varit, allt som blev. Han förföljs och analyserar. Han kan inte sova då. Han ligger rörlös på rygg i sängen, stirrar upp i taket i väntan på tårarna som aldrig tränger fram. Han är en smart man. Men just då spelar det ingen roll.

Vad hande med pojken? Han ar kvar i ickestaden med sin ickepappa. Hans ickemamma bor har i samma land jag ar i nu. Bilarnas land. Jag tog en bild av honom och jag tror jag fangade hns blick. Jag onskar bara jag hade filmat honom nar han pratade. Hog och filososefarnde. NU far jag spara det i mitt minne istallet.

5 stationer till slutstation.

Jag har forstatt hur ensam jag ar. Jag trodde jag gillad det. Men egentligen blir jag sa glad av att bara hanga, trodde inte att man gjorde det har, Vet itne med vem, nu borjar jag tanka en vecka innan jag ska aka att de pa jobbet kanske, jag vet inte, vi jobab rju hela tiden och jag borjar 2 natsan varje dag det ar val darfor man inte tankt pa att hanga for da maste man planera det utan det har mest blivit att man gatt ut tsm elelr traffts ute, men om man itne vill ga ut? Jag dricker inte langre, inte har iaf. Kanske en gang var tredje vecka, da far det lite effekt, annars dricker jag mkt mkt fruktjuicer och te och gor yoga och smorjer in mig i kokosnotsolja och idag har jag vart pa masage, rikigt professionell, i hornet i gallerian dar jag jobbar, anstallda far extrapris. 60 spann for en timmes underbar massage som faktiskt mest inkluderade armar och hander och ahndleder, dar finsn manga nerver och manga sma muskler. Han pratade om vagor i kroppen och rytmer, hur man kan hitta dem nar man masserar elelr gungar armen som han gjorde.
Det var nar jag satt och at idag som jag kadne att det ar sa trakigt att ata ensam, ata ute ensam och staden ar ju sa liten alla ser mig jamt, ensam och pa vag nagonstans, sjalv. Ett tag trivdes jag pa jobbet, parta med koillegorna och folk, turister eller locals som komemr och snackar, men nu vill jag bara ha ett normalt umganga, och jag vill laga m,in egen mat. Jag spenderar sjukt mkt har nere, pa attt ata ensam ute. Nar jag tanker pa det lever jag ganska destruktivt just nu, slosar pengar och lever osm en turist tva mander utomlands utan att egentligen gora nanting. Utan att lara mig ngt. De som garna umgas med mig ar manga man, men da ar det alltid ngt annat de vill at, sa da vagar jag itne alltif bara hanga. Fats haromdagen draxck jag te med en trevlig en och jag sa att vi ska vara vanner.  Anda fragar han tva kavllar darpa nar jag jobbar om jag verkigen vill sova ensam inatt? Jag kan integet gora men skratta. Men han ar ofarligt. Alla ar ofarliga egentligenm det ar bara en sjalv och ens undermedvetna lilald emon som kan vara farligt. Inte dodsfarlig, men vad ar egenltigen dodsfarligt> Det finsn varre, doden ar ju lugnt och stilla, det ar livet som gor ont men sina sma sma stick emllanat som sedan kliar langt fram i livet.

Jag sitter i baren pa jobbet och ar sa hungrig. Kvinnan i koket vagrara prioritera min mat. Det ar klart, gasterna forst. Sa sitter hon och fikar nar jag fragar henne om mat. Sen kommer gater upp, en tid senare, da gor hon genst deras och har inte ens borjat pa min. Vad var det du ville ha igen fragar hon nar jag staller mig i oppningen och ser pa vad hon arbetar med. Vad som helst sagerj jag, int for starkt. Jag gar och satter mig har i baren. Har ar det oppet, inga vaggar, en harlig oppen overvaning, luxus med bastanta bord och stolar i tra.
Jag har last om Tao. Man ska itne vara egositisk. Och allt ar ett. All materia ar samma, vi ska inte franskilja oss fran naturen gora en skillnad for vi ar alla fran samma energi, samma standigt foranderliga energi. Darfpor kan man inte helelr fasta sig vid nagot for alllt forandras standigt. Hela energimassan. Ganska intressant. Mne jag vet inte vad jag tycker om lararen. Jag lar mig masage hos honom. Idag luktar mina hander av hans gamla rygg, sa mycket hud. Jag gillar inte att massera egentligen, men jag tankte att jag ska. Hansnamn ar Ernesto och han kommer fran Cuba. Han ar gammal. Jag ar sa nyfiken pa manniskorna har och jag ar itne forvanad langre, om han bokstvligen skulle foroska komma innnafor trosorna, en liten, liten avvikelse fran massagen. Han kopte glass av mig en dag. Sen cyklade jag forbi honom pa playa chiquita, lite senare samma formiddag hann han uppp mig ar jag stod utanfor mataffaren och pratade med en bekant. Vad ska du gora fragade han? Till stranden svarade jag, vet du narmaste vagen harifran? Ja, du kan ga har genom dar jag bor. Och han visade med handen. Och jag sag att han bodde vid skylten dar det star Noni-juice. Jag har noterat tidigare, tankt att jag ska ga in och kopaa. Sa gick vi dit och han pratde och visade sitt hus och om vad han gor. Det slutade med att jag badae i lera for han har en liten a och lera i sin tradgard. Och efter det gav han mig massage. Sen gav jag mig ivag till stranden och pa tillbaka vgaen kopte jag en flaska noni av honom. Efter det ville han ge mig masageklasser. Jag far helldre massage an mger men jag tankte att han var ju bra sa att lara mig kan ju vara en bra investering. Snart ska jag gora ngn valdigt glad. Han en ok larare, men det aknans kosigt att vara dar sjalv oh sa ska jag trana pa honom. Det ar manga tankar som far genom huvudet. vika konstiga scenarion som hader har nere. Ham bor ensam i ett hus i skogsremsan mellan vagen och stranden, praktiserar Taoism och lever pa att salja Nonijuice. I sina yngre dagar var han Nicaraguas utrikeskorrespondent. Han har bilder pa vaggarna. det ar ngt ksumt med honom. Inget darligt eller sa, men jag gilalr honom itne riktigt. Vilket jag accepterar. Man gillar inte alla. Men  ocksa darfor vill jag fortsatta ga for att se om jag kan finna hans karna, om han itne bara pratar skitsnack om han talar sanning. jag blir bara illa till mods, jag tanker att snart snart ska han stoppa in handen. For det ar ju det allt handlar om har. Sex.

Kroppar alla dessa kroppar. Som ett stim av nakna armar och ben. Lena, hariga alla fomer och farger, men anda sa lika, sa identiska. Som en enda kropp som ror sig. Jattekroppen som bara vill ha mer och mer och jagar pa och jagar pa. Vi ar alla sa lika, vi vill samma saker. Men vi ar inte djur. Tyvarr ar vi inte djur. Eller kanske ar vi svanar.*
















*Och da maste man veta att svanar stannar med en partner hela livet.

Vad galet det ar. Man maste overleva vart man an ar. Eller leva. Jag polar med taxichaufforen och nattvakten. Vi jobbar alla pa samma yta, ror oss i samma turf som Alec skulle ha sagt. Nar kvallen kommer ar det farligt att ga hem. Ibland ittar jag en van, ny eller lite aldre som cykalr med mig, alltid man. Det ar cabelleros, gentlemen. Annars aker jag taxi med Victor fran min turf. Han ar underbar. Som en vis slakting som ger en en rad och som man kan prata med om lite av varje. Jag tycker mkt om honom och det kanns som han bryr sig om mig, nastan som en pappa. Sa galet det ar anda. Morkret faller sa snabbt ahr, hundarna drar omkring. Ibland sitter det bredvid mig dar jag star och delar ut lappar forkvallens specieliteter elelr show pa kvallen. Vi har ju magdans varje lordag. Dansa oriental. Alltid ar det ngn som fragar om jag ska dansa. Nej sager jag och ler, det ar nagra tejer fran spanien. Ibland om jag pratat lange med peronene sa sager jag att jag faktiskt tagit en kurs hemma i sverige. Och jag tanker pa min danslarae Ulrika, sa slatstruken pa ytan men nar hon dansade sa forvandlads henens kropp till eld. Hon ar duktig och dansen var kul. Och dar gixk Catja, Catja som kag sedan motte i peru, precis som vi sa. Vi ses i peru sa jag nar hon skulel ivag dit och jag inte hade nagra planer alls emd nagonting. Mne jag visste val att det skulle ske. de stora rorelserna. De ar lattere an de sma.

Ensam i karibien. Jag kan inte vara nagon annanstans an pa stranden. Eller har. Mitt hus ar morkt. Jag langtar tills min roommate komemr hem. Jag undrar hur man bor har. Hur bor man som vanlgt? Vad gor man i ett liv. I svrige skulle jag ga pa gymmet. Jag skulel kanske ha ett jobb. Jag skulel dricka te med Josef och prata med honom. Jag skulel laga mat. I paradiset lagar man inte mat, har finns ingen gastub till spisen, har bor alla levande djur, paddorna skriker hogt om natterna och aporna ylar. Stranden ar full av djur och rovdjur, av flockdjur som ror sig fran strand till strand i hela centralamerika. Man pratar inte har for alla bara upprepar samma sak. Vart de ar ifran och vad de ska gora har. Jag vet att man inte kan gora sa mkt. Man kan itne forvilla sig i grander. Det finns inga grander. Detta ar en vag vid vattnet. Med sma restauranger och hus langs den, smutiga bilar som kor forbi och sopor som stinker. varldens minsta klaustrofobiska paradis. Stranden, den ar oppen och andas. Vander man sig bort mot rovdjuren och blickar ut mot havet da kan man kanna det dar stora, den dar kanslan av storhet som vi alla vill finna med jamna mellanrum. Kanske ar det det som haller en kvar, det som gor detta till ett paradis anda. Jag vet bara att jag gar pa samma gatar varje dag och jag vet itne vart jag ska ga langre. Leta nya strander.

Haha. Jag marker pa mig sjalv hur jag forosker vinkla saker i foregegaende inlagg, skriva som till nagon. Skriva en liten liten bit forklarande, hoppa over detaljer jag skulle vilja, bara skynda pa, foroska fa ner ngt, ngt som kan bli forstatt. Sa att josef ska forsta.
Jag har feber igen. Jag kommer krypa in under mitt myggnat igen och sova. Jag vet inte vad jag ska gora har, vad jag ska gora i svrige. Jag vill bara pussa nagon igen. Bli kramad. Kanna nagon nara, fysiskt. For det ar det enda sattet man kan komma nara pa. Fysiskt ar det enda sattet man kommer rikgti nara. For vi kan aldrig krama vara hjartan elelr hjarnor utan att gora fel. Fysiken ar myket mer enkel. Alltsa mer fullandad.
Sen kan man alltid foroska. mAn kan foroska komma nara psykiskt. Titta nara, vanda pa, vrida. Men vi ar anda alltid ensamma med vara vetskaper.