aliiida

Tant Elfride är en väldigt tyst tant. Det är för att hon bär på allas sorger. Hon bär på sin fars och sin mors sorger och hon gråter för dem som inte kan gråta för sig själva. Hon känner med alla människor och det gör att hon kan sitta med blicken stint fäst i bordet väldigt länge. Och hon vill inte prata med någon då. För då tänker hon på ala som har det svårt och inte kan ta sig ut ur det själva. Och hon blir allvarlig och berörd. Hon blir berörd av all ensamhet och sjukdom och av all god vilja som far i intet. När hon inte är innelsuten i allt sörjade, så surplar hon på jasmine-te och knaprar på små kakor. Hon talar mjukt med alla men kan även fräsa som en katt. Hon gillar att ta promenader i sin trädgård och hon står ibland och doftar i sin rosenbuske. Då är hon inte i sorg, då är hon i glädje. Du är så romantisk Elfride, säger grannbarnen som hon brukar göra kransar åt, Varför har du ingen man, kanske en prins? Men Elfride skakar på huvudet. Hennes öde är detta. Tanke och kärlek till så många själar, att aldrig tappa empati till människan. Hon vet att hon är ämnad till något större även om hon inte förstår till riktigt vad. All hennes kärlek går till dessa människor som hon sörjer för. Det finns inget kvar till en man. Vissa delar i livet måste man offra säger Elfride medan hon flätar grannflickan svarta lockar. Grannflickan är tyst liksom hon själv och fylld av samma allvar. De kan vara av samma sort tänker Elfride. Den lilla flickan är vacker med de skära små blommorna mot det svarta håret. Hon vill hjälpa Elfride. Hon sitter på golvet och skalar potatis. Hon skalar många, fler än vad Elfride behöver. Men Elfride är glad över det, hon äter ju ändå alltid potatis och det går ju att spara. Ibland stannar den lilla flicka över på middag. Då blir det potatis förstås, med strömming och sylt och lite salt smör. Ibland ser flickan på henne med sina stora mörka ögon och undrar om hon inte är ensam. Nej, svarar Elfride. Den lilla flickan får de finaste kransarna.   

Spott spott spott. Hamnar på bilrutan. Utanför passerar världen. Garagedörrar, höga trottoarkanter, glimmande glasdörrar, små vita verandor, loggor som täcker husfasader och företagsflaggor som vajar i vinden, cyklar som tar sig förbi överallt, horor och våldtäcksmän längs gatorna och andra bilfönster med ansikten innanför. En bilmack. En brandstation. Träden. Hagar. Kreatur. Ett lamm skuttar till och jag blir blank i ögonen. Är detta allt som krävs för att ge denna reaktion? HJärnan öppnar upp tårkanalen. "Kör signalerar den, kör förfan". Och man ser klart genom den utsmetade saliven på bilrutan. Alla ihopkletade tankar om hur man borde leva. Vad är det? Är det för att lammet är så vackert och så ovetandande om att jag ser det? Eller så omedvetet. Så omedvetet om sin existens och om döden. Kanske för att det hela tiden lever i nuet. För ett lamm kan inget annat. Så allt det känner och allt det är finns här och nu. Och kanske slår oss en instinkt. Moderinstinkten. Ett oskyldigt lamm. Något nyfött, trevande. Planterar en längtan i oss att vara får. Mamma får. För vi kan alla vara får. Alla kan vi vara får om vi vill. Och Det är det som är så enkelt och så komplicerat. Visst är det fånigt och enkelt. Men mest är det enkelt. Livet och tårkanalerna och alla kanalerna är egenligen så rena och fria. De kan forsa fram friskt, utan hinder. Det är vi som är där med blockader och uttorkning. Och med vetskaper som inga lamm eller får borde veta. Livet är så vidunderligt och komplicerat och det är så larvigt och enkelt.

Flow. Det var längesen jag skrev så. Livet krackelerar. Så fort jag slutar jobba, göra någor viktigt, ge och ta så mkt. De här mäniskorna. Starka individer, sjuka individer, oerhört tacksamma individer och allt jag får göra för de, hålla rent, hålla dem rena, inbringa en bit glädje i deras enformiga liv. Alla arbetskarmtarer, alla stress, allt man så gärna vill men inte hinner elelr kan. Tidiga mornar, precis när jag vant mig vid de, när jag lyckats bli människa när jag börjar kl 7, då får jag njuta av den vinsten endast någon vecka innan det tar slut. Och allt tar slut, de rasar ner som från ett stup, klipps av på mitten, men de, alla människorna som jag fått hjälpa, de lever vidare. Och vad jag gör? På en gång dras jag in i lättja och ångensten. Lever alla synder, alla mina synder. Huvudet värker av för mkt sömn och för lite mat och för lite hjärnresning. Jag kan få honom hela tiden nu, och inte dela honom med sovtimamrn på natten. Jag vet iten vad jag ska göra med mitt liv. Detta är paniken precis efter det plötlsigt avhugget. Allt klipps obarhärigt av men fortsätter likväl. LIvet fortsätter. Inget är slut, allt är slut. Men nu behövs en ny defination. Frågan är? Vad gör jag nu? Det är nu saningen kommer fram. Är jag feg? Vågar jag göra det jag vill? Vill jag göra allt ensam? Många frågor itne lika många svar. Bara kluvna svar.

Fan fan fan. Jag brukar inte känna så mkt. Nu känner jag igen. Något obehagligt. Något som liknar en förnimmelse om att allt ät försent. Jag gillar inte den känslan. Dock så tror jag att bara jag går på ett yoga-pass så kommer den känslan försvinna. Men just nu är min kropp är en klump mitt huvudet är en klump och det värker. Jag gör inget nyttigt, inte ens för mig själv. Jag vill inte riktigt något. Jag har inte energin till att träna. Men jag tror att bara jag gör det så återkommer balansen. Men vad är den balansen? Tänk om den bara är ett bedövningmedel. JAg vet itne. Det har bara gått någera dagar. Mne det är chocken. Precis som efter en utlösning, den korta stunden efteråt det är då man talar sanning. Jag är så ombytlig så oföutsägbar. Det känns som jag lika gärna kunde bli en bidragstagare i en håla i Sverige som att jag skulle kunna bli en framgångsrik regissör. Hur fan kan det vara så? Jag vågar inte slappna av. Och jag är räsd att bli ful fet och en dag plötlsigt gammal. Och antlagligen ensam. Människan är ensam. Men jag tror vissa är mindre ensamma. Ensam är inte dåligt, men det kan ju vara trevligt att vara ensam med någon. Och att ha en kropp att hålla om. Stimulation.