brommakväll
Tankarna för mig ingenstans ikväll. De bara blockeras. Jag är rädd att känna efter. Trygg och missnöjd i tillvaron. Gör att jag bara går omring och är småsur. Man måste kunna skriva om sånt sm gör ont. Som när vi hade en dialog-uppgift på manusutbildnngen och jag skrev ur minnet ett gräl mellan mig och pappa, så ordagrant jag kunde minnas. Medan jag skrev det kändes det smärtsamt och värdelöst men när jag var klar var det häftigt att ha en bit historia på papper. Såt jag annars helt velat skulle gå i glömska, och som jag inte trodde jag eller ngn annan egentligen skulle förstå eller uppskatta ett dugg. Men den äntrade scenen strålande som en stjärna, som ett komiskt stycke med många tolkningsmöjligheter. Och jag antar att så är egentligen allt som är svårt...
