aliiida

Storstad, storstad åh vackra storstad. Jag saknar dig. Dina ljus, dina komplexa röster och livsöden. Gatlyktorna längs gatorna, billyktor och allt för att göra det så mysigt som möjligt även om avgaser luktar illa. Varma kroppar som rör sig men aldrig rör vid mig, tillgänglighet, ljuv tillgänglighet till dans till mat till, till val, till variation, reflektion, brus och liv. Och till kropprna, främmande och bekanta. Jag omfamnas av storstaden. Den är alltid vaken, hur död jag än känner mig så är den alltid vaken som för att påminna mig om att jag aldrig är död, aldrig är jag död förränn gatlytorna förvandlas till dimmiga ljus och bleknar bort framför mina ögon.

Jag är långt ifrån det solistiska klagandet som hakar in i det andra och det tredje, till en lång seg kedja som sluter sig i sig själv och bildar den plats som kallas håla.