aliiida

Varje gång jag ser "Uppdrag Granskning" så drar jag slutsatserna att världen är ond och människor är oärliga, falska och grymma. Och alltid är det folk som inte vill ställa upp i programmet eller svarar undvikande. Varför inte bara säga sannningen? Bakom en massa svåra akdemiska ord och långa ihopkrånglade meningar försöker de rentvå sig från all skuld. Fast alla redan vet hur det är. Fast de får en chans att säga något om det Som alla redan vet så försöker de slingra sig. Varför beter sig högt uppsatta människor som femåringar? Varför inte stå för misstagen och kanske ja vem vet, erkänna att de gjorde ett misstag, precis som alla vi människor kan göra. I jättemånga nyhetsreportage är det likadant. Det går lixom ut på att svara undvikande på frågor och försöka få fram något helt annat än ett förståeligt svar. Är det så man jobbar? Är det så man gör när man är en framgångsrik person som syns överallt? öööhh
Well, jag tycker det är väldigt intressant iaf och man blir förundrad. Att se hur de på toppen ålar sig genom jobbiga frågor. Jag jag gillar att se dem för de bekräftar hur usla människor kan vara, och att därför vem som helst vem man än är faktiskt kan vara bättre än dem, bättre än nån general eller politiker. För det sånt som räknas egentligen. Inga titlar eller höga utbildningar.

Nog om det. Nu kommer klagosången. Jag orkar inte.
Skolan dödar oss, och ändå är vi sååå nära målet. Friheten.
Men det är nu man är som tröttast. Har man kämpat i 12 år kan man väl kämpa lite till?
Sorgligt nog verkar det inte riktigt som det. Allt görs i en konstig dimma och det är absolut inte som förr när man förskte gräva ner sig i varje grej. När man hade en speciell plugg-bubbla.
Nu gör man helt andra saker på eftermiddagen, läser igenom lite på kvällen, lägger sig sent på natten: dagen innan provet!
Bara att det funkar. I allt koas funkar det. Fast att jag känner att jag kunde ha lärt mig så mycket mer om jg verkligen velat och engarerat mig. Men.. jag vll inte. Lite synd. Därför vill jag ut nu och göra saker på riktigt, helhjärtat. Saker jag gillar. Ut härifrån!

Jag har panik för jag vill köpaköpaöpa. Jag vill droppa allt och gå ner på stan. Men jag måste sätta strypkoppel på mig själv. Jag vill inte vara en materialist. Men ibland kan jag bli så jävla obssesed med en jävla sak som jag VILL HA. som jag MÅSTE HA. Som jag egentligen INTE ALLS BEHÖVER (och ja, det tog emot att skriva det där sista). Men var sätter man gränsen för va man behöver och för vad man vill ha?
Nu råkar det vara så att jag måste hitta den perfekta blommiga klänningen. Detta grundar sig på en klänning jag såg när vi var i Paris men som jag inte köpte. Jag såg den, jag tänkte att det finns bättre (för vi var bara i första affären) jag orkade inte pröva, vi gick vidare och jag glömde bort den. Men självklart hittade jag inget bättre och plötsligt satt vi på planet och när vi lyfte och lämnade Paris under oss kom jag ihåg den. Jag var galen i några dagar. Kanske bara för att jag visste att jag aldrig kunde få se den igen (jag vill alltid dramatisera allt tror jag) därför ville jag bara ha den mer & mer. Så typiskt!
Nu har den i alla fall börjat den ebba bort i mitt minne. Bra bra bra.
Men nu måste jag hitta en motsvarighet i Sverige. Förhoppningsvist av ett franskt märke i alla fall.

För övrigt så var Paris underbart. Alldeles underbart. Vackra byggnader vackra människor. Riktigt snygga läckra, heta människor ;D & staden har verkligen skapat och roffat åt sig alla sevärdheter. Alla de bästa lixom. Tänk om Västerås skulle få en av de där, då skulle vi verkligen "hamna på kartan" som alla tydligen så gärna vill att Västerås ska göra.
Well, well i dont know if that ever is gonna happen ;P