aliiida

Jag vill inte tänka: Varför inte jag?
Men det skulle ha varit jag, jag vet att det är rätt, jag vet att vi skulle varit perfekta, synd att ni inte vet det bara, vi skulle ha varit lyckliga.
Kanske är jag rädd för att bli lycklig. Jag vill bara fly hela tiden. Om jag bara då hade förtsått vilken investering i framtiden det hade varit att våga: fråga om en fika, le lite större, åtminstone vara trevlig, ärlig och bara försöka, försöka, försöka vara lugn och vara mig själv.
Kärlek väcks inte på första ögonkastet. Men ett intresse.
I alkoholdimman sa han ju ändå vad jag ville höra. Men man ska inte dricka.

Men jag skrattar av förakt när jag ser bakåt, för det ser ju ännu värre ut än nu. Hur skulle jag någonsin kunna trassla in mig i något vackert då?
Jag är bara åskådaren. Och de vackra stunder jag fantiserar om passerar förbi mig och inträffar hos andra människor medan jag står kvar och tänker: Det där kom ju jag på. Det där skulle hända mig. Det skulle hända oss. Om folk visste allt jag tänke skulle endel nog tycka att jag var en "psykiskt störd människa" eller liknande.

Jag kan bara vänta på att näste hjärtkerossare knyter ihop säcken genom att ge bort sig själv till någon annan hora.
Då är alla chanser borta. Då kan inte ödet gripa in och hjälpa mig längre. Men man ska ju inte förlita sig på ödet.
Och jag vill inte förstöra något fint mellan personer.
Men jag är ändå säker på att vi skulle passat bättre, vi passar så bra, om ni bara visste, det skulle varit bättre än fint. Vissa saker vet man bara. Jag känner mig så förvånandsvärt säker.
Man vet men man kan inte lägga fram det där ute i verkligheten. Det gör mig galen.
Och nu är det försent, kärleken är missbrukad och nersmutsad av mig och er och mina tankar.

Dessutom dyrkar jag, och kärlek handlar inte om att dyrka. Jag vill inte dyrka någon och jag vill inte att någon ska dyrka mig. Jag skulle bara vilja veta hur det känns om jag får dela känslan med någon som känner samma för mig. Ge den respons. Få den att bli något vackert istälelt för något hemskt.

För ibland tror jag att det är bra, att livet är ok. men så ser jag något som är så äkta att man kan sträcka ut och ta på det, en människa eller en relation som är så naturligt perfekt och bara är så otroligt mycket.
Då upptäcker jag att mitt bara är en bluff.
Men jag vill inte ha er längre, jag kan inte. Alla vet att det inte går. Det är vad jag tycker, det är vad jag vet just nu. Men djupt inne mitt innersta väsen där jag fortfrande tror på sagor vet att jag bara säger så medans jag väntar.
En diskret och osynlig väntan, som förhoppningvis komemr skjutas undan av mkt, men fortfarande finnas där.
Men jag ska inte behöva er.
Jag behöver mig själv.


Jag kan inte vänta tills skolan är slut och jag får lämna all den här skiten, det är så mkt med västerås som får mig att må illa. Jag vill flyga, nu nu nu.