aliiida

Jag vet så många coola tjejer. Fast nu tänker jag mest på en. Min kompis ex. Jag minns hur hon satt och såg på mig som om hon hade en hemnlighet hon övervägde att dela med mig. Hon såg ut att veta sig vara bäst i världen utan att se överlägsen ut. Det var nått med ringar i näsan och den mörka blicken till det blonda håret. Hon sa knappt något på hela kvällen. På något sätt är jag väl förälskad i henne. På samma sätt som jag ofta blir förälskad i människor jag träffar bara kort. Ibland glömmer jag dem. Men jag har känt den här kvasi förälskelsen många gåner.

Första gången kan jag minnas. Första gången jag kände nån sorts förälskelse och kanske t.o.m. åtrå måste ha varit när jag var 13. Och det var när vi var i Bulgarien med släkten. Morfar och hans fru marcelle bjöd oss i släkten ca 14 pers att åka, vi hade varit i grekland förra året och det kom att bli en kort tradtition.
Vårt hotell hade ingen pool så vi fick gå till grannhotellets pool och bada. Dock var vattnet i poolen iskallt så vi badade inte där utan låg i solstolarna istället. På grannhotellet fanns en poolvaktare som flenrade runt och arbetade på området.
Han hade ett utseende jag tyckte var vackert och intessant. Och han hade ledsna ögon. Jag tänkte mig att han var kanske runt 20 även om jag förstod att han måste varit mkt äldre än vad jag ville tro. Men han var en sådan där lång smal man med kroknäsa och yvigt hår som aldrig blir grått. Ålder blir svårdefinierad.
Han var lite underlig på något sätt. Han städade i den tomma kalla polen med sin håv och ibland pratade han med gästerna, han hade en liten bekymmersrynka mellan ögonbrynen och höll sina bärnstensögon mot vattnet.
Jag kände en sorts attraktionskraft till honom. Så fort jag såg honom kröp det en konstig känsla i mig och jag kunde inte slita blicken. Jag ville vara där han var. Jag tycte han var söt, vilket jag absolut inte vågade erkänna för min ett år yngre kusin som itne skulle ha förstått vad jag såg i honom.
Jag tror folk t.o.m. tyckte att han var lite konstig. Och när jag hörde någon kommentera negativ om honom för att det låg löv i polen rev det i mig av ilska och sorg.
Kanske märkte han att jag betraktade honom. En gång när det inte var så mkt folk vid polen gick jag och min kusin dit. Poolvaktaren var där. Jag stod och såg på när han fångade löv med sin håv.
Då beklagade han sig för mig, sa på brytande engelska att han var fattig att det var svårt för för honom och hans fru och barn.
Fast jag borde ha förstått så blev jag helt chockad. Över att han hade fru och barn. Jag tänkte helt naivt, eller jag tänkte inte ens, ingen tanke hade hunnit formas, men jag ansåg att han på något sätt var min och därmed orörd, oskuld som jag. Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att han hade fru och t.o.m. med barn.
Jag visste inte vad jag skulle svara på hans klagan. Jag såg ner i vattnet på löven som flöt sakta på den blanka ytan.
Jag insåg ju redan då, ung som jag var, att detta aldrig kunde bli mer än en stor känsla, och det var stort nog.
Men jag undrar än idag vad det var. Bara jag tänker på honom nu så går det nån sorts ilning genom mig och jag vet inte om den är skön eller lite obehaglig. Jag undrar hur det hade varit att kyssa honom. Jag undrar vad han gör nu. Om han är lycklig.