aliiida

Det som stör mig är att jag fortfarande kan minnas hur din axel kändes. Och din överarm. Och börjsr jag där kan jag minnas vad jag vill. Om jag vill. Men jag vill ju inte. Det är ändå samma axel som krängde sig från mig.
Jag kan minnas små detaljer som jag itne minns hos andra, hos folk jag ser varje dag eller folk jag känt länge. Du var ju bara nära mig några kvällar, under flyktiga stunder under två veckor.
Jag hade aldrig vågat söka upp dig. Jag är itne likadan som jag var då. Men jag önskar att jag var det, för då kunde jag uppnå den känslan.
Ändå var det ijngenting. Det skulle du nog påstå. Jag var ingenting för dig eftersom du struntade i mig, eftersom vi bara sågs så kort på en annan plats än där vi bodde. Jag tror inte du minns mig idag. Men jag minns dig. Jag minns tom mina näsborrar nära din lena axel. Jag undrar varför. Varför varför varför?
Du är en som en gnista från något stort vacker skimrande som jag gärna vill vara nära. Ändå blev du hård och kall och bortvänd. Du hade bländat mig tror jag. Satte dig i mina ögon. Jag blev för glad en stund. Man ska inte bli för glad bland främlingar, och kasta sina känslor, och tro massa saker. Det är ett år sen, mer än ett år sen. Jag trodde jag skulle glömma dig efter 4 veckor. Jag trodde du var en fix idé. Jag trodde jag var besatt av att kontrolerra dig, att jag hakat upp mig på ditt bortvändande, på tanken att få dig att vilja ha mig igen. Kanske var det något annat. För jag har inte sett dig på mer än ett år. Och ändå, rusar du snabbt och hårt genom min kropp då och då, och jag minns dig så skrämmande tydligt. Det är absolut inget jag önskade. Och jag kan minans om jag vill och det gör det så svårt eftersom minnena och du är så bittersweet.