aliiida

Jag har alltid haft en spärr. Jag vet inte hur jag ska släppa på den och jag vet inte om den nån gång varit helt borta. Men jag känner den hårt vissa gånger. Jag kommer ingenstans eftersom jag ite givit något själv. Jag känner hur den trycker över bröstet ibland när jag är med folk och sen släpper den när jag är ensam och då kan jag gråta. I sanningens namn kan jag gråta över hur fel det blir av den jävla spärren.
 
Jag söker bekräftelse på skamliga sätt, jag slappnar av framför en skärm där jag kan gömma mig från omvärlden.
Jag drömmer och fördömmer att mina drömmar aldrig slog in och jag pratar i imperfekt fast jag bara är 20. 

I cant handle the fact that everything must be good. Even the bad.
Everything has to be perfect even the not soo perfect.
My sorrow and your sorrow must be something good and beautiful,
something people can understand and maybe sympatise to.
We must mot feel sorry for our selfs, we must not give upp,
we must act like good people.
We cant complain all the time.
We cant be too selfdestructive.
We can be strange but in a perfekt way only. 
We have to have intresting problems.
We have to come out likwe winners in the end.
If not, nobody will care for us and we will dissaper like alla the other broken losern down the gutter.
And we wont probably care either.