aliiida

Flow. Det var längesen jag skrev så. Livet krackelerar. Så fort jag slutar jobba, göra någor viktigt, ge och ta så mkt. De här mäniskorna. Starka individer, sjuka individer, oerhört tacksamma individer och allt jag får göra för de, hålla rent, hålla dem rena, inbringa en bit glädje i deras enformiga liv. Alla arbetskarmtarer, alla stress, allt man så gärna vill men inte hinner elelr kan. Tidiga mornar, precis när jag vant mig vid de, när jag lyckats bli människa när jag börjar kl 7, då får jag njuta av den vinsten endast någon vecka innan det tar slut. Och allt tar slut, de rasar ner som från ett stup, klipps av på mitten, men de, alla människorna som jag fått hjälpa, de lever vidare. Och vad jag gör? På en gång dras jag in i lättja och ångensten. Lever alla synder, alla mina synder. Huvudet värker av för mkt sömn och för lite mat och för lite hjärnresning. Jag kan få honom hela tiden nu, och inte dela honom med sovtimamrn på natten. Jag vet iten vad jag ska göra med mitt liv. Detta är paniken precis efter det plötlsigt avhugget. Allt klipps obarhärigt av men fortsätter likväl. LIvet fortsätter. Inget är slut, allt är slut. Men nu behövs en ny defination. Frågan är? Vad gör jag nu? Det är nu saningen kommer fram. Är jag feg? Vågar jag göra det jag vill? Vill jag göra allt ensam? Många frågor itne lika många svar. Bara kluvna svar.

Fan fan fan. Jag brukar inte känna så mkt. Nu känner jag igen. Något obehagligt. Något som liknar en förnimmelse om att allt ät försent. Jag gillar inte den känslan. Dock så tror jag att bara jag går på ett yoga-pass så kommer den känslan försvinna. Men just nu är min kropp är en klump mitt huvudet är en klump och det värker. Jag gör inget nyttigt, inte ens för mig själv. Jag vill inte riktigt något. Jag har inte energin till att träna. Men jag tror att bara jag gör det så återkommer balansen. Men vad är den balansen? Tänk om den bara är ett bedövningmedel. JAg vet itne. Det har bara gått någera dagar. Mne det är chocken. Precis som efter en utlösning, den korta stunden efteråt det är då man talar sanning. Jag är så ombytlig så oföutsägbar. Det känns som jag lika gärna kunde bli en bidragstagare i en håla i Sverige som att jag skulle kunna bli en framgångsrik regissör. Hur fan kan det vara så? Jag vågar inte slappna av. Och jag är räsd att bli ful fet och en dag plötlsigt gammal. Och antlagligen ensam. Människan är ensam. Men jag tror vissa är mindre ensamma. Ensam är inte dåligt, men det kan ju vara trevligt att vara ensam med någon. Och att ha en kropp att hålla om. Stimulation.