aliiida

Och snart lämnar denna mannen mig. Så får jag vända mig till mig själv igen. Jag mnear itne att det är en sorg att vända mig så. Men det jobbigaste är bara när man blir van. Van vid en röst, van vid en humor, van vid en kropp, van vid en andning. Men vanan har även en makt. Makten att strypa, täppa igen hål och göra allt stillastående. Göra en förlamad. Men alltjämt så känns det ju när man lämnas eller lämnar. Det är i förändringen är det som det känns lite. Där undrar man. Och där saknar man och där är man lite orolig. Snart lämnar mannen mig, men det är inte så dramatiskt. Vi lämnar inte varandra just, men vi lämnar något. Och jag tar mig upp och tänker. Vad var detta? och Vad var bra ur detta? En skola. En skola av människor som kommer och går. Och snart sitter jag kanske och väntar på nästa man. Och under tiden så drar det kallt och jag är mager och hungrig och har röda läppar. Men när jag inte sitter och väntar så är jag lycklig. Solkysst. Då är det jag som drar och inte vinden. Och det är som Maj-Lis sa: "Ut och se världen innan du sätter dig".