aliiida

Spott spott spott. Hamnar på bilrutan. Utanför passerar världen. Garagedörrar, höga trottoarkanter, glimmande glasdörrar, små vita verandor, loggor som täcker husfasader och företagsflaggor som vajar i vinden, cyklar som tar sig förbi överallt, horor och våldtäcksmän längs gatorna och andra bilfönster med ansikten innanför. En bilmack. En brandstation. Träden. Hagar. Kreatur. Ett lamm skuttar till och jag blir blank i ögonen. Är detta allt som krävs för att ge denna reaktion? HJärnan öppnar upp tårkanalen. "Kör signalerar den, kör förfan". Och man ser klart genom den utsmetade saliven på bilrutan. Alla ihopkletade tankar om hur man borde leva. Vad är det? Är det för att lammet är så vackert och så ovetandande om att jag ser det? Eller så omedvetet. Så omedvetet om sin existens och om döden. Kanske för att det hela tiden lever i nuet. För ett lamm kan inget annat. Så allt det känner och allt det är finns här och nu. Och kanske slår oss en instinkt. Moderinstinkten. Ett oskyldigt lamm. Något nyfött, trevande. Planterar en längtan i oss att vara får. Mamma får. För vi kan alla vara får. Alla kan vi vara får om vi vill. Och Det är det som är så enkelt och så komplicerat. Visst är det fånigt och enkelt. Men mest är det enkelt. Livet och tårkanalerna och alla kanalerna är egenligen så rena och fria. De kan forsa fram friskt, utan hinder. Det är vi som är där med blockader och uttorkning. Och med vetskaper som inga lamm eller får borde veta. Livet är så vidunderligt och komplicerat och det är så larvigt och enkelt.