aliiida

Tant Elfride är en väldigt tyst tant. Det är för att hon bär på allas sorger. Hon bär på sin fars och sin mors sorger och hon gråter för dem som inte kan gråta för sig själva. Hon känner med alla människor och det gör att hon kan sitta med blicken stint fäst i bordet väldigt länge. Och hon vill inte prata med någon då. För då tänker hon på ala som har det svårt och inte kan ta sig ut ur det själva. Och hon blir allvarlig och berörd. Hon blir berörd av all ensamhet och sjukdom och av all god vilja som far i intet. När hon inte är innelsuten i allt sörjade, så surplar hon på jasmine-te och knaprar på små kakor. Hon talar mjukt med alla men kan även fräsa som en katt. Hon gillar att ta promenader i sin trädgård och hon står ibland och doftar i sin rosenbuske. Då är hon inte i sorg, då är hon i glädje. Du är så romantisk Elfride, säger grannbarnen som hon brukar göra kransar åt, Varför har du ingen man, kanske en prins? Men Elfride skakar på huvudet. Hennes öde är detta. Tanke och kärlek till så många själar, att aldrig tappa empati till människan. Hon vet att hon är ämnad till något större även om hon inte förstår till riktigt vad. All hennes kärlek går till dessa människor som hon sörjer för. Det finns inget kvar till en man. Vissa delar i livet måste man offra säger Elfride medan hon flätar grannflickan svarta lockar. Grannflickan är tyst liksom hon själv och fylld av samma allvar. De kan vara av samma sort tänker Elfride. Den lilla flickan är vacker med de skära små blommorna mot det svarta håret. Hon vill hjälpa Elfride. Hon sitter på golvet och skalar potatis. Hon skalar många, fler än vad Elfride behöver. Men Elfride är glad över det, hon äter ju ändå alltid potatis och det går ju att spara. Ibland stannar den lilla flicka över på middag. Då blir det potatis förstås, med strömming och sylt och lite salt smör. Ibland ser flickan på henne med sina stora mörka ögon och undrar om hon inte är ensam. Nej, svarar Elfride. Den lilla flickan får de finaste kransarna.