aliiida

Ensam i karibien. Jag kan inte vara nagon annanstans an pa stranden. Eller har. Mitt hus ar morkt. Jag langtar tills min roommate komemr hem. Jag undrar hur man bor har. Hur bor man som vanlgt? Vad gor man i ett liv. I svrige skulle jag ga pa gymmet. Jag skulel kanske ha ett jobb. Jag skulel dricka te med Josef och prata med honom. Jag skulel laga mat. I paradiset lagar man inte mat, har finns ingen gastub till spisen, har bor alla levande djur, paddorna skriker hogt om natterna och aporna ylar. Stranden ar full av djur och rovdjur, av flockdjur som ror sig fran strand till strand i hela centralamerika. Man pratar inte har for alla bara upprepar samma sak. Vart de ar ifran och vad de ska gora har. Jag vet att man inte kan gora sa mkt. Man kan itne forvilla sig i grander. Det finns inga grander. Detta ar en vag vid vattnet. Med sma restauranger och hus langs den, smutiga bilar som kor forbi och sopor som stinker. varldens minsta klaustrofobiska paradis. Stranden, den ar oppen och andas. Vander man sig bort mot rovdjuren och blickar ut mot havet da kan man kanna det dar stora, den dar kanslan av storhet som vi alla vill finna med jamna mellanrum. Kanske ar det det som haller en kvar, det som gor detta till ett paradis anda. Jag vet bara att jag gar pa samma gatar varje dag och jag vet itne vart jag ska ga langre. Leta nya strander.