aliiida

Det var inte rösten som sa det. Det är tanken, det är kroppen. Fingerspetsarna som föröskte säga något. Något du inte hörde eller kände. Den uteblivna utlösningen som var intentionen, spänningen över att vara vid liv. Tillsammans. De sovandes kinderna, där bara för dig. Ögonbrynen som bara föll och föll isär, öppet läge. Läs mig, läs mig, läs mig.