aliiida

Idag var det kaos i tunelbanan, i rusningstiden. Två tunnelbanelinjer blev avstängda, min gröna linje mellan Gamla stan och Hötorget, och det ropades ut att bussar skulle ersätta sträckan. Vi var en hjord som stod på plattformen och som sakta efter meddelandet började inse fakta och upplöstes åt olika håll. Jag gick upp ur udnerjorden och ut i ett snöblandat slask och den mycket behagliga plusgrads-luften. Jag tänkte att jag lika gärna kunde promenera en bit på väg. Jag förljde människorna på gatorna vid Björns trädgård. Det var alla som brukade trängas inne i tågen som nu istället hade kommit upp, ovan jord och nu bildade sitt eget tåg, för alla gick i flockar längs trottoaren som en långsamt framåtskridande massa i riktning mot slussen.

Utanför slussen: helt knökfullt med de avtappade resenärerna och en ertättningsbuss stod vid vägen med en lång ringlande kö utanför fast den redan var fullsatt. En småkänsla av ett kaos. Människor överallt, några bestämt på väg ner i tunnelbanan och andra med rådlösa blickar på väg upp igen.

Men allas blickar var fortfarande fokuserde på det egna och smått frånvarande kring det som skedde. Fortfarande känslan av nochalans och autonomi från alla andra.

När man börjar frukta skada för sig själv eller för någon annan, det är väl då man rycker ut och bryr sig om varandra och ett kaos blir påtagligt i den samhörigheten, om liv och död.

Jag kunde inte låta bli att (med lite skamkänslor) längta till ett sånt, ett riktigt kaos, där jag gick bland alla männsikor som surt halkade fram, cyklister som stannade in bakom ersättninsbussarna som hade stannat och släppt av missnöjda resenärer mitt på vägen i sin tur blockerande övergånsgstället, där vi som skulle över såg den röda gubben bli grön, men bara irriterat kunde konstatera att bussen stod i vägen och vi var oförmögna att göra något. Ingen kaos, bara vardaglig vanmakt konkretiserad.