aliiida

Luften i strupen är kall när jag försöker springa. Det sitter en slemklump ivägen. Jag lyssnar på kroppen och börjar gå istället. Jag går den runda jag brukar jogga, mot ängbybadet, förbi det upp till islandstorget och därifrån i linje med tunnelbanan till ängyplans station, åkeshov station och sedan genom åkeshov (skrev åkeshiv först) tillbaks till Nockeby. Det tog 1,1 timme i ganska resolut snabb takt för att hålla uppe värmen i den stränga kylan, och det känns i kroppen precis som när jag har joggat. Redan känningar framsida lår. Det var all veckans motion, (tyvärr). 

 

Django Unchained. Det är väldigt bra alltihop. Jag lyssnar på soundtracket nu. Det är mycket repliker ur filmen emellanåt, så har han gjort även på andra soundtrack, typ Kill BIll ("looked dead didn't I....?"). Men det musikstyckena som finns är väldigt powerfull. det är nästan en epic-rulle, det där.. Jag vet itne kriterirna för när något blir epic ser ut, men jag tycker nog det.

 

Kanske inte helt episkt. Men jag jag skulle nog kalla Django rätt episk i alla fall. För att jag känner att den är så. Den känns episk, i magen.

 

Mitt liv snurrar på långsamt. Mycket handlar om att överleva dagen, då är bra musik uppiggande och träning och sedan svtplay. Jag älskar när det går snabbt och när man matas med olika åsikter och principer. Jag har inget tålamod att på rikgit intressera mig för något, allra minst mig själv. Kanske är det det som gör att jag har en obotlig stress inom mig som jag alltid måste försöka lindra den på snabba sätt. Eller ja, så är det. Är man än sämre människa för det? Ja, lite.

 

Jaha, då försår jag. Jag är sjuk. Har feberhuvudvärk nu och fryser arslet av mig. Katten är upptvingat i min säng och nu ligger hon lugnt och spinner som mitt värmeelement och mitt levande stöd i detta hemska. Jag hatar att vara sjuk och att vara ensam utan någon närstående som vakar över mig. Som en ängel som kommer med te och frågar hur jag mår hela tiden och bara är snäll (ok, jag tänker specifikt på mamma, hon är bäst i sådana här lägen). Att jag dessutom känner mig extra svag är jag är sjuk kan bero på att: risken är vekrligen stor att jag inte tar hand dom mig själv alls, att jag ligger och svälter i feberdrömmar oförmögen och otroligt omotiverad att resa mig upp och förebygga ännu mer lidande med näring eller hygienåtgärder.

 

Summasummaron är, jag lyssnade på min kropp men inte tillräckligt väl. Allt ät mitt fel, som vanligt!!!

 

Tänk att jag ändå hann duscha mig idag, med min nya underbara tvål dessutom. Så nu luktar jag honung iaf. Got och fräscht ett tag till i hope.

 

 

Jag och Mimi i sängen.