aliiida

Den bästa tiden var i Fårösund hösten efter studenten. När jag gick på en skrivarlinje på en liten folkhögskola längt ut på norra Gotland. På andra sidan sundet kunde man se Fårö. En turistattraktion som låg dödstyst och blåsig under vinterhalvöret. Här uppe var som en gömma. Som skatter, de var vi, vi i skolan och i klassen som bara var och som delade med oss av varandra. Vi promendade samma väg till affären varje dag, vi hängde i klassrummet efter lektionernas slut, på kvällarna möttes vi i matsalen för att äta middag tillsammans. I vår egna lilla värld. 

 

Jag bodde i "barackerna" som bokstavligen låg på skolgården, det var inte alls någon trevlig skolgård heller, bara asfalt och det var lite krångligt att därifrån komma till att ens se havet eller känna havet, snårig och sandigt och mycket asfalt. Och runtomkring massa tomma gamla hus, från tiden då detta område varit militärens. Kustbevakarnas. Detta var alltså ett mer eller mindre övergivet område där en liten, liten folkhögskola inrättats, en filias till Gotlands folkhögskola nere i Hemse, en ny filial som var okänd för de flesta.

 

Jag bodde med Harry, i en en barack med två sovrum. Vi delade en yta som var som kök och vardagsrum och sen hade vi nycklar till våra egna rum. Jag var aldrig ensam med Harry, hon var alltid social med mig. Nästan lite för social, men jag kunde ändå stäga in mig ibland, vara ifred i mitt rum, låsa om mig til och med, visste att hon repekterade och tyckte om mig. Jag var fascinerad av henne, kunde även irriteras av henne. Hennes skiftningar, från tvärsäker i vissa situationer till osäker, totalt borttappad i andra, ju mer osäker ju mer kunde hon prata, hon var också medveten om detta och det pratade hon också om.

 

Det fanns internet som man kunde få tillgång till om man la på ett pris på hyran. Jag var sparsam och tyckte inte det behövdes. Det gav mig mer tid att läsa i mitt rum, och att faktiskt skriva när jag väl satt vid min laptop. I köksvardagsrummet (som jag kllar det) hade vi ett högstalarsystem i fönstret som fungerade med ipads, alltså hade vi bra tillgång till musik, ljudlvaliten var underbar och den avtog aldrig hur högt vi än skruvade upp, lika klart.

 

Det fanns en liten datorsal inne i skolan, med gamla stora vita datorer vissa vars skärmar blinkade. Det fanns även en dator i vårt klassrum. Om jag ville surfa kunde jag gå dit. Vi hade dessutom passerkort som gjorde att vi kom in på skolan dygnet runt. Ibland satt jag ensam i datorsalen eller i klassrummet till sent på natten och skrev och läste och lyssnade på musik. Det brukade bli så att jag vid nått tilfälle tittade upp för att se ut genom fönstret men bara möttes av becksvärta och mitt eget ensamma/allvarliga ansikte. Då kände jag det verkligen som om jag var mitt i ingenstans. Det var kolsvart ute och alldels tyst och det enda som lyste upp var den lysande skärmen framför mig. Det var en märklig känsla av ensamhet, den som kan komma sådär mitt i natten. 

Men sen dagen efter när skolan inrymdes med röster och människor och värme och solen stod högt över alla byggnader och all natur och avhöljde dem från mörker då var det annorlunda igen. Och livet kändes smått sprudlande, här på vår egna lilla plats på jorden.