aliiida

 

Mitt emot varandra. Sitter vi. På barstolar. Leende. Föväntansfulla. Vi har redan möts, redan talat, lyssnat, vet. Hans blick gräver in i min nu. Av ny förväntan. Vi ser på varandra, synar den andre optimistiskt, från respektive barstol. Mina händer vilar på mina knän, hans händer vilar på sina knän. Vi är våra egna öar. Nu i samma hav. Energin är eggande. Båda vet. Att talet är bra, att mötet är bra, att tomrummet kan fyllas. Det finn spotential. Vi sitter upprätt.

Du får inte kyssa mig, säger jag och ler lite större, släpper honom inte med min blick som jag känner fått ett skimmer. Han besvarar mitt leende, mitt skimmer med något dovare i hans blick, något hårdare, lutar sig fram mot mig, sävligt men bestämt, en hand ovanpå min hand som för att försäkra att det kommer bli precis tvärtmot mot vad jag säger, den andra bakom min nacke, han kommer nära, nära och trycker sina läppar mot mina. Hans tunga äter mig våldsamt. 

Jag vet inte varför det är så underbart.