aliiida

Jag höll mina tankar som små duvor. Levande, med kött och hjärta. Varma och omhuldade av mig. Matade med feta frön.

Nu är de magra, döende och framförallt fula. När jag ser på dem blir jag ledsen, jag vill helst inte se på dem alls, jag vill sjasa iväg dem. Men de är hungriga och deras ögon blir mer och mer ihåliga. Ibland på kvällen känner jag hur de börjar picka på mig, trots våndan somnar jag tilsllut av utmattning.

Jag vaknar på morgonen med röda märken, ännu svagare än när jag gick till sängs.